http://www.dn.se/arkiv/kultur/darfor-ar-det-dags-att-gora-upp-med-den-svenska-religionsblindheten/
Därför är det dags att göra upp med den svenska religionsblindheten
PUBLICERAD 2017-07-1
Firandet av Lutheråret 2017 har mycket att berätta om kyrkans förhållande till nationen genom historien. Det är hög tid att göra upp med den föråldrade föreställningen om att det bara är ”de andra” som har religion och kultur, skriver Elisabeth Gerle.
När politiker talar om svenska värderingar för allt som är bra kan tillbakablickar befria ur nuets fängelse. Inte minst gäller detta reformationsåren och synen på Martin Luther. Indirekt ställs frågan om vilka trender som präglar vår tid och vår blick när vi i år minns reformationen.
Alla reformationsjubileer präglas av sin tid. Det är knappast någon opolitisk kyrka som framträder. Snarare tvärtom. Utmaningen för en kyrka handlar inte om att vara politisk eller inte utan om på vilket sätt. Martin Luther talade rentav om att vrida om nosen på fursten. Däremot krävde han att kyrklig och världslig makt skulle vara åtskilda. Kyrkan har alltid haft ett budskap till politiken. För att kunna ha det kan den inte vara ett med den politiska makten. Men i dag hänvisar konservativa debattörer till Luther för att kräva att kyrkan inte ska lägga sig i politiken, medan andra genom ständig polemik mot Luther gör anspråk på att vara de sanna, ekumeniska kristna med framtiden för sig.
======================
För 500 år sedan sände Martin Luther sina 95 teser mot avlaten till Albrekt av Magdeburg och Mainz, ärkebiskop, kurfurste och kardinal. Aningslöst eller försåtligt? Alldeles oavsett var det en krutdurk. Albrecht och påven Leo X delade på intäkterna från avlatshandeln. Det var en lukrativ verksamhet.
Teserna på latin översattes till tyska och spreds till vanligt folk. Luthers hållning att kyrkan inte ägde ett överflöd av nåd, som gick att sälja för pengar, fick allt större genomslag. Guds förlåtelse och nåd var en Guds gåva, gratis. Bakom låg omsorgen om de fattiga som inte hade råd att köpa dyra avlatsbrev. Försöket att resonera om en teologisk fråga för att reformera kyrkan ledde till kris, så småningom till splittring. Påvens auktoritet ifrågasattes. Ingen kunde förfoga över Guds nåd.
Detta fick politiska konsekvenser. Redan vid mötet i Augsburg 1555 signerades ett avtal mellan den katolske kejsaren Karl V och de protestantiska furstarna. Fursten i ett område skulle avgöra vilken religion folket skulle följa. Rent praktiskt handlade det om jurisdiktion. I katolska områden låg till exempel allt som gällde familjerätt under kyrkans jurisdiktion. Skilsmässa var i princip omöjligt. Trots att varken Luther eller den andre store reformatorn Jean Calvin var särskilt positiva till skilsmässor, så betraktades äktenskapet som en världslig ordning, som inte skulle regleras av kyrkan. I reformerade områden kunde man, som Sinikka Neuhaus visat med exempel från Malmö, till och med argumentera för skilsmässa utifrån evangeliets frihet.
Principen att den som regerar avgör religion, cuius regio, eius religio, bekräftades i den westfaliska freden 1648. Naturligtvis var detta avtal långt från det vi i dag menar med religionsfrihet, knuten till individens rätt att tänka och tro fritt, enskilt och tillsammans med andra. Den westfaliska freden ledde till nationalstatens framväxt, något som inletts redan med den spanska segern över muslimerna i Granada 1492. Då tvingades såväl judar som muslimer att konvertera till katolicismen eller lämna den iberiska halvön.
Bindestrecket mellan kyrka och stat – eller mellan nation och stat – var alltså inte oskyldigt eller neutralt, utan skapade en föreställning om att stater borde bygga på en nation, ett folk, och en tro. Efter reformationen blev Luthers lilla katekes viktig i nationsbygget, som sammanhållande ideologi. Folket skulle nu omfatta en och samma tro. I den nordiska regionen var det därför länge omöjligt att betraktas som en pålitlig medborgare om man inte var lutheran. Judar, romerska katoliker och reformerta kristna var endast gradvis tillåtna att bosätta sig i Sverige och då med särskilda restriktioner till långt fram.
Så småningom ersattes katekesen med den svenska grammatiken som sammanhållande ideologi, vilket ledde till att tornedalsfinnar och samer tvingades lära sig svenska. Det blev enda tillåtna språk i skolan. Etnicitet, religion och senare språk användes alltså för att skapa föreställda gemenskaper av homogena nationalstater.
Kyrkan var knappast opolitisk. Snarare nära knuten till nationsbyggandet. Gustav Vasa behövde kyrkans silver. Prästerna fick bli lojala ämbetsmän. Från 1600-talet kan Sverige beskrivas som en teokrati där stat och kyrka levde i symbios.
=============
Carl Axel Aurelius granskar i sin bok ”Luther i Sverige – den svenska lutherbilden under fyra sekler” den så kallade jubelfesten till minne av reformationen. I varje århundrade söker han urskilja det som var så självklart att det inte nämndes, vilket är ett fruktbart grepp. På 1700-talet var Gustav Vasa centrum och hjälte. När Lunds universitets rektor sänder inbjudan till jubelfesten på 1700-talet, så nämns ”den starke stridsmannen D.M. Luther, som åter fört evangeliet fram i ljuset. Därefter försvinner han så gott som helt ur bilden”. Sedan handlar det, liksom tidigare, om Guds försyn om ”sitt folk” och ”sin kyrka”. Så förenas på ett diskursivt plan firandet av Luther och Vasa, skriver Aurelius.
Under nazismens framväxt i Tyskland dolde sig en förment opolitisk kyrka bakom en förenklad tolkning av läran om att Gud verkar inom två olika regementen. De så kallade Deutsche Christen hyllade Hitler och var lojala så länge han inte lade sig i kyrkans angelägenheter. När judar, fackföreningsmän, romer och funktionshindrade fördes bort, sa man inget – förrän det var för sent.
Inom motståndsrörelsen Die bekennende Kirche fanns prästen, teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer som mördades strax före krigsslutet. För honom handlade det inte bara om att värna kyrkan och de egna, utan om att stå upp för alla människors lika värde. Valet mellan organisationsegoism och att stå upp för ett universellt människovärde återkommer i samtidens debatt om att ta hand om sina egna först, innan man tar emot flyktingar, eller om att främst hjälpa kristna.
När den omtalade så kallade 68-generationen kom att prägla Svenska kyrkan så var det i en tid då världen öppnade sig. Unga kristna upptäckte att kyrkan var en del av en världsvid gemenskap. Vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968 pågick avkoloniseringen för fullt. Kristna som visste vad kolonialism betydde inpå bara kroppen gjorde starkt intryck. Olika befrielseteologier utmanade kyrkorna. Feministteologer ifrågasatte traditionellt manliga, ofta patriarkala tolkningar av bibeltexter och riter och krävde ett inkluderande språk, där även kvinnor framstod som människor. Denna politisering hade inte mycket med partipolitik att göra eller med en höger–vänster-skala, utan var ett svar på impulser från andra kyrkor världen över.
===========================
Svenska kyrkan har alltid varit samhällsbyggande, aldrig en renodlad kontrastkyrka. Samma anda präglar församlingar i dag då de ställer upp i flyktingkrisen, för gamla och för vilsna tonåringar – samtidigt som kyrkan är en av Sveriges stora kulturbärare med körer, konserter och föreläsningar. Det är inte kyrkan mot kulturen utan kyrkan med kulturen, ibland mot.
I dag omvärderas en syn på religion, som endast del av det privata, medan det offentliga förväntades vara sekulärt, menar Anders Bäckström i antologin ”Sedd men osedd: Om folkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet”. Marie Demker påpekar i en av artiklarna att lika lite som samhället står stilla gör kyrkorna det. Patriarkala hierarkier nedmonteras och synen på sexualitet förändras. Människan vet inte bara mer om rymden i dag, utan också om människors själsliv och beteenden. Självklart påverkar detta religiösa uttryck och kyrkliga organisationer. Tidigare var det de fria samfunden som satte tryck på Svenska kyrkan när det gällde samhällsengagemang. Sen 1970-talet är det tvärtom, menar Demker.
Andra artiklar lanserar begrepp som den ”pseudosekulariserade svensken” och ”förvillelsen” att den ”supersekulariserade svensken inte behöver något att tro på”. Detta är viktigt, menar jag, eftersom svensken närmast utsatts för indoktrinering till religionsblindhet, om inte religionsfientlighet. Idehistorikern Tumoko Masuzawa hävdar i ”The invention of world religions” att begreppet religion i västvärlden vävdes samman med de framväxande sekulariseringsteorierna om att religion höll på att försvinna i det moderna Europa. Detta synsätt blev därmed ett sätt att förfrämliga de andra, religiösa, som inte var som vi, utan exotiska. Det blir då de andra som har religion och kultur.
Jag blir glad över att fler och fler genomskådar denna ateistiska överreligion, och ser den som en tro bland andra. För detta synsätt framstår alltmer som en vilja till ett nytt enhetssamhälle, som bidrar till att dra gränser mellan oss upplysta och de andra, religiösa, barbarerna.
”Sedd men osedd” öppnar för perspektiv bortom högmodernitetens motsatspar mellan privat och offentligt, religiöst och sekulärt, andligt och politiskt. Det blir uppenbart att tro och religion inte alls har spelat ut sin roll i Europa. Här blir de demokratiska kyrkorna viktiga aktörer för att bära kulturen in i framtiden. Just för att de inte ser tro och andlighet som en vara på en marknad. Tro är i stället något, som utifrån livets mysterium, förenar i gemensamt ansvar, för människors värdighet och skapelsens helighet.
==========
Elisabeth Gerle är professor i etik och författare, bland annat till ”Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskult och kroppsförakt” (Verbum).
