Några tankar efter att ha sett Besök av en gammal dam, Stadsteatern Stockholm

Damen kan man inte klaga på. Marie Göransson gör en storstilad entré som Claire Zachanassian, som efter 45 år återvänder till sin solkiga lilla barndomsstad. Hon håller stilen hela tiden. I några korta scener skymtar den unga, förälskade flickan, som fanns, eller kanske finns, där långt inne. Men hon är inmurad bakom en hårdhudad fasad där bitterhet och krav på hämnd blivit viktigare än försoning och nåd. Det är lätt att förstå hur hon byggt ett hårt skal omkring sig för att hålla kränkningen och sveket stången.

Men varför blir älskaren som svek så endimensionell? Så brukar inte Dan Ekborg spela. Är det regissören, Katrine Wiedemann, som vill att vi på djupet ska insupa hans hållningslösa karaktär? En enkel kille som sviker kärleken för ett något tryggare liv, som handlare i småstaden.

Nu återvänder den fattiga flickan som tvingades bli hora. Utstött ur byn, som gravid tonåring, utan make, har hon nu makt att ta en gruvlig hämnd. Miljarderna efter ett rikt äktenskap ger makt. En makt hon är mycket medveten om.

Vid hennes ankomst tror den förre älskaren att han har henne som i en liten ask. De talar ömt om ljuva minnen. Men inte ens då lyser det om Dan Ekborg. Han framträder som en gammal, kuvad man, som bär på en stor säck.

Jag tillhör inte kretsen av de närmast kring Stadsteatern och har ingen insyn i hur de sociala relationerna sett ut. Men kan det ha med sorgen över Benny Fredsrikssons självmord att göra? Kanske är det regissörens val. Gestaltningen lämnar mig lätt förvirrad.

Annat blir desto tydligare. Läraren, Samuel Fröler, byter sida. Tidigt hänvisar han, om än lamt, till västvärldens värderingar, som förbjuder dödstraff. Men när han, liksom alla i den försummade småstaden, börjat ta för sig av de utlovade miljonerna och satt sig i skuld, håller han ett flammande brandtal till försvar för rättvisan och familjehedern. Talet mynnar ut i att omoralen måste straffas. Här blir samtidens girighet så tydlig att den sätter sig i halsen. Nog är människor beredda att vända bort blicken, eller att aktivt delta i grymheter, om det lönar sig.

Friedrich Dürrenmatts svarta komedi från1956 tvingar oss att se oss själva i spegeln. Kanske är det därför jag känner mig särskilt illa till mods inför prästens roll. Han framställs förbluffande banal, och svamlar om själens odödlighet, när annat hopp tycks vara ute. Tänk om vi fått möta en Dietrich Bonhoeffer istället. En präst som vågade utmana nazismens människosyn och som fick betala med sitt eget liv. Då hade pjäsen fått en annan dynamik och blivit än mer utmanande. För då hade alternativet blivit synligt. Nu blev det bara bitterheten och uppgivenheten som förkroppsligades.

Men modlöshetens cynism blir faktiskt också provocerande. Just det nattsvarta blir en väckarklocka som ringer rakt in i vår samtid!