Kejsare är tillbaka på världsscenen. Även demokratiskt valda ledare kräver underkastelse och rätt att starta krig. Kejsaren i väst framträder som Guds utvalde, en Messias. Det har utlöst en längtan efter en teokratisk motröst som med gudomligt anspråk tydligt förkunnar ett annat budskap om fred, för­soning och barmhärtighet.

Även den lågmälda predikan där den svensk­ättade biskopen Mariann Budde vädjade om barmhärtighet för människor som nu är rädda framfördes som Guds tilltal till makten. Den komplexa relationen mellan Gud och makt har alltså sällan varit tydligare än i vår tid.

Den amerikanske presidenten bars fram till återval av starka evangelikala, väckelsekristna grupper. De har länge sett sig som en motkultur och krävt större inflytande för Bibeln, kristendom och de kristna värderingar som värnar om kärnfamilj och traditionella könsroller. Nu är de inte längre motkultur, utan har presidentens öra.

Presidenten själv är djupt influerad av framgångsteologin, dess mest extrema gren, där man gör ”deals” med Gud och där materiell framgång blir ett tecken på Guds stöd. Eskatologin, hoppet om gudsriket, blir konkret, gripbart, här och nu.

Men vad händer när en motkultur får makten? I Ryssland fick den rysk­ortodoxa kyrkan behålla sina rikedomar av Stalin men tvingades ändå verka utanför samhället. Nu är metropoliten Kyrill en av president Putins vapendragare som utlovar syndernas förlåtelse till dem som dör i den ”särskilda operationen” mot Ukraina.

Så landar två kyrkohistoriska böcker på mitt skrivbord. Båda kastar ljus över relationen mellan politisk makt och kristendom. Den ena belyser den förste kristne kejsaren Konstantin, död 337 e Kr. Den andra beskriver hushållståndens betydelse för ­samhällsbygget i Danmark och Sverige från reformationstiden. Kungen hade här stor makt, men under predik­stolen var han en bland andra.

Andreas Westergren, docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet, berättar levande om Konstantin som barn, vuxen, krigsherre, kung och så småningom kejsare.

Redan i prologen till Kejsarens kors –Konstantin den stores liv och historia lyfts olika tolkningar utifrån samtida skrifter och arkeologiska fynd. Konstantin är begravd i en större sarkofag omgiven av tolv mindre. Är det ett tecken på att han såg sig som den trettonde aposteln? Eller ber han om lärjungarnas förbön? En mer ödmjuk tolkning. Kanske en manifestation av solguden Helios? Vid kyrkomötet i Nicaea 325, som Konstantin kallade till, kan man i trosbekännelsen ana en reminiscens i orden ”ljus av ljus”.

Westergren nämner tre olika identitetsskapande berättelser, eller myter. Den pacifistiska om hur kristendomen förfaller efter Konstantin har fått stort genomslag. De radikala reformatorerna betonade kraftigt motsättningen gentemot det omgivande samhället och har ofta framträtt med stark kritik mot staten. De så kallade fredskyrkorna, särskilt mennoniterna, har behållit sin pacifistiska linje, ibland genom att som Amishfolket leva utanför samhället. I kombination med en synnerligen traditionell familjesyn, där kvinnor intar en underordnad position och hbtq+-människor förblir osynliga är det inget enkelt ideal.

Zwingli (1484–1531) avviker från den nederländske humanisten Erasmus (ca 1466–1536) i synen på samhälle och stat. Han hävdar att det överhuvudtaget inte finns några goda furstar eller regeringar. När Zwingli och senare Calvin (1509–1564) försökte skapa gudsstater eller teokratier, blev följden att de också byggde upp egna försvar.

Den sekularistiska hållningen att religion och makt alltid måste skiljas åt kan ses som en sorts omvänd spegelbild av detta kontrasttänkande. Påbudet att religiös tro aldrig får påverka politiken lever starkt.

Historiskt har emellertid en mot– eller subkultur, som verkat utanför samhället, ofta fått genomslag och blivit maktens kultur. Konstantin är bara ett av de tydligaste exemplen. När Konstantin den store år 313 införde religionsfrihet genom det milanesiska toleransediktet innebar det att förföljelsen mot de kristna äntligen upphörde. De sekulära staternas pluralism och religionsfrihet kan alltså ses som ett arv från Konstantin.

För bara några generationer sedan fick skolbarn lära sig hjältelegender om Gustav Vasa när han tog sig genom Dalarna gömd i ett hölass. Efter reformationen beskrevs han som gudomlig landsfader och hyllades vid varje reformationsjubileum. Var han en svensk Konstantin? Han såg till att Nya testamentet översattes till svenska, något som lade grunden för nationalspråket. Själv var han inte så intresserad av folkets läskunnighet.

Det var snarare biskop Rudbeckius som drev igenom utbildning för både pojkar och flickor. Men den katekesundervisning som reformationen ledde till och hushållen svarade för fram till 1842, när den första folkskolan infördes, innebar en massalfabetisering. Det lade grunden för det som kom att bli demokrati och välfärdsstat, enligt Nina J Koefoed & Bo Kristian Holm i boken Pligt og omsorg: Velfærdsstatens lutherske rødder från 2021.

I år kom en djupdykning där svenska och ­danska forskare jämför hushållsstatens utformning i de båda länderna. Den nordiska hushållsstaten, ­variationer på ett tema av Luther, redigerad av ­Urban Claesson & Nina Javette Koefoed, professorer i kyrko­historia i Uppsala och Aarhus.

Den visar hushållens grundläggande betydelse för samhället efter reformationen. Där låg ansvaret för människors grundläggande livsmöjligheter med starka inslag av ömsesidighet. Så småningom luckrades gränsen mellan ekonomi/familj och politik upp och den politiska sfären fick ökat ansvar. Ett embryo till välfärdsstat.

Men efter Uppsalamöte 1593, när den evangelisk lutherska tron blev statens omhuldade, fick andra religioner och trosriktningar endast ­undantagsvis verka fritt. Pluralism och tolerans satt trångt. De lutherska pietisterna blev pionjärer för religions­frihet. Baptistiskt färgade väckelserörelser drev kraven längre genom att kräva troendedop och så kallade rena nattvardsgångar.

Berättelsen att kyrkans förfall kom med Konstantin har fått stort genomslag. I dag lever de flesta med den sekularistiska myten att religion och makt alltid måste skiljas åt.

Ett tredje alternativ, makt i Guds, eller Livets tjänst, är det mest tvetydiga. I våra förväntningar på politik som ger välfärd, rättvisa, fred och barmhärtighet är denna myt kanske ändå starkast. Till skillnad från ledare för teokratier eller i vår tids nya kejsardömen handlar det om en makt där människor kan utkräva ansvar och ny inriktning.

Båda böckerna ger viktiga perspektiv på vår egen tid och visar hur grundläggande värderingar, gudsbilder och bibeltolkningar samspelar med politik.

Elisabeth Gerle

Fakta: Skribenten

Elisabeth Gerle, teolog och forskare, senast verksam som professor vid Lunds universitet.

Böckerna
Den nordiska hushållsstaten: Variationer på ett tema av Luther av Urban Claesson och Nina Javette Koefoed (Makadam)

 

Kejsarens kors – Konstantin den stores liv och historia av Andreas Westergren (Artos)