När jag reste över hela landet, sjöng med Jan Lundgren och berättade om Den Stora Fredsresan brukade jag ofta säga att om någon kom för att döda mitt barn skulle jag göra vad jag kunde för att försvara oss. Kasta hett vatten mot angriparen, ta ton som Maria Callas eller något annat. För mig har fredsarbete alltid handlat om att förhindra krig. När de väl startar är det ofta för sent. Men även då måste man tänka på vad som kommer efter.

Förslaget att Ronneby borde välja fredsduvan i stället för JAS som signum är intressant. Det vore en fin idé med en staty av Astrid Einarsson, som satte Ronnebys namn på världskartan som fredens stad. Också för att hon räddade kvarteren runt Heliga Kors kyrka från rivningsraseriet. Och för att hon är kvinna. De flesta statyer är ju fortfarande av män.

Och kriget är kvinnans motsats. I sin senaste bok I samma flod (2024) lyfter Sofi Oksanen fram hur kvinnohatet, misogynin, odlas i alla krig. Hon har tidigare berättat om kvinnor i sin egen estniska familjehistoria som blev stumma för livet efter sovjetsoldaternas förhör. Gruppvåldtäkt som tortyr och folkmordsstrategi odlas ännu av de ryska trupperna i kriget mot Ukraina. Landet Ukraina finns inte i den myt som odlas om det stora fosterländska kriget. Inte heller ukrainare. Det är därför inte fel att förinta dem. För de finns inte. Ett nedärvt kvinnoförtryck används av Putinregimen både som inrikespolitiskt verktyg och i anfallskriget mot Ukraina.

Det är mycket som inte bör finnas enligt det ultranationalistiska tänkande som Putin odlar. Jämställdhet mellan könen, rätt att älska och leva med den man vill oavsett kön beskrivs som västerländsk dekadens. Detta mönster av imperialism, våld och förtryck måste brytas om Ryssland ska kunna upprättas som en rättsstat, menar Oksanen. Det börjar med respekt för den andre.

Prideveckan har nyss avslutats.  Svenska kyrkans ärkebiskop menade i sitt tal att det handlar om frihet och värdighet där varje människa är skapad till Guds avbild.

”Vi samlas för att manifestera det som borde vara självklart: varje människas värde och värdighet. Det är inget vi hittat på i modern tid; Det är min fasta övertygelse att den enskilda människans värde och värdighet är skapat och stadfäst av Gud.

Det finns en tydlig koppling mellan kristen tro och kampen för HBTQ+–personers rättigheter. I båda fallen handlar det om varje människas frihet. Rätten att vara sig själv och att utforska sin sexualitet och könsidentitet handlar om att vara de vi är, som vi är skapade.

Uttryckt på teologiskt språk handlar det också om att alla människor, oavsett könsidentitet och kropp, bär Guds avbild. —

Mångfalden är en viktig del av det mänskliga. Vi ser det så tydligt i hur Jesus möter människor med öppenhet och bejakelse.”

Att verka för frihet och alla människors värdighet är fredsduvans budskap. Ändå är det kanske en falsk motsättning mellan duvan och JAS Gripen. Vi kan inte bomba fram en kultur som respekterar mänskliga rättigheter. För det krävs människor som talar och demonstrerar och i sina liv visar att mångfald och respekt för den andre är en del av ett demokratiskt samhälle. Men, för att hålla de hjärntvättade soldater, som våldtar på befallning, på avstånd kan JAS vara nog så viktigt. Men vi får aldrig tro att det räcker. Militarisering går ofta hand i hand med en machokultur där kvinnors värderingar och värde försvinner ur bilden. Mitt i de försvarberedelser som görs får vi aldrig glömma bort att odla en fredskultur med respekt för alla människor. Stödet för Ukraina och Pride är alltså besläktade. Det är en fredskultur som vetter mot en framtid i frihet och värdighet.

Mest akut av allt är att få stopp på dödandet och svälten i Gaza. För det ringer kyrkklockorna alldeles extra på söndag.