För 50 år sedan möttes Kyrkornas världsråd i Uppsala. Världen öppnades för de stora nationalkyrkorna. Avkolonisering medförde att unga människor hörde berättelser från fattiga länder. De upprördes över förtryck och orättvisor. Visionen om en bättre värld blev till hopp och motstånd.

Likt Jesus och Paulus, som utmanade det romerska imperiet med ett budskap om fred, rättvisa och jämlikhet, ville unga nu vara en del i kampen mot sin tids förtryck. Att tolka detta endast som en del av den vänstervåg som svepte över världen kring 1968 är att missa evangeliets radikalitet.

Idéhistorikern Johan Sundeen återger i sin bok 68-kyrkan ett stort antal citat för att belägga sin grundtes att Svenska kyrkan blev vänstervriden från 1968 och framåt och att det berodde på marxistiska influenser. Denna tes tillåts aldrig ifrågasättas av andra citat eller källor.

Men båda dessa slutsatser är starkt förenklade och därmed missvisande. Som ärkebiskop emeritus Anders Wejryd skriver i Dagens Nyheter den 3 juli: ”Att rycka loss 1968 från sitt sammanhang och hävda att en ny generation med helt nya idéer tog över samfunden, framstår som ahistoriskt, och därmed som något av studiens huvudproblem”.

Visst fanns unga aktivister som ville tro gott om maoismen och sökte alternativ till den stelbenta stalinismen. De ibland aningslösa hyllningarna visar att det fanns blinda fläckar för de förtryckande dragen i dessa ideologier. Men jag menar att det intresse för samhälleliga och globala politiska frågor som växte fram efter 1968 hörde samman med nya röster.

Erfarenheter från fattiga som levt under kolonialism, så småningom också från kvinnor och sexuella minoriteter gav nya perspektiv. Svenska kyrkan kunde inte som 1918 hävda att det var en neutral, opolitisk position att se sig som ”fädernas kyrka” för svenskar. Någon opolitisk kyrka har aldrig funnits. Men det är röster som talar om barmhärtighet, rättvisa och jämlikhet som beskrivs som politiska, inte de som kräver stängda gränser eller sänkt sjukersättning. Men budskapet om fred, rättvisa och jämlikhet hör alltid samman med kristen tro.

De unga teologerna 1968 kunde inspireras av en stark vänstervind. I dag blåser en kraftig högervind. Den vill dela upp människor i stället för att betona det som förenar. Den vill dra gränser i stället för att se alla människor som skapade till Guds avbild. Den ställer hat, avundsjuka och misstro i centrum i stället för Jesus försoningsbudskap.

I en tydlig och avskräckande form ser dagens högerpopulism varken judar eller samer som en del av den svenska nationen. Men för kristna gäller fortfarande tron att Gud skapat alla människor, något som ger respekt för mångfald. Och den dopformel som Paulus citerar i Galaterbrevet 3:28 – ”Här är varken jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” – påminner om att kristendomen är en global rörelse, som aldrig kan underordna sig världens imperier, oavsett om de kommer från höger eller vänster, om det handlar om nyliberal ekonomism, som förvandlar medborgare till konsumenter, om nynationalistiska ideologier som polariserar och sätter grupper mot varandra, eller om kinesisk statskapitalism med totalitära förtecken.

Svenska kyrkan har sedan reformationen ett arv där kyrka och stat gemensamt byggt samhälle. Utbildning för alla, kunskap och hårt arbete ledde så småningom till en välfärdsstat. Till en evangelisk-luthersk kyrkosyn hör nämligen att ta ansvar för alla som lever i församlingen. Socknens ansvar för fattigvård, skola och hälsa togs naturligt över av den borgerliga kommunen, eftersom detta inte betraktades som ett specifikt kyrkligt ansvar. Däremot knuten till en kristen människosyn.

Men i de lutherska enhetssamhällena ingick också hierarkiska och patriarkala sidor, samt gränsdragningar kopplade till tro. För att räknas som svensk skulle man länge vara lutheran. Just därför har Svenska kyrkan en särskild kallelse att markera solidaritet med människor i andra trostraditioner, lika väl som att utmana och komplettera ett manligt språk med ett inkluderande.

Allt detta hör samman med tron på en ständigt skapande Gud, som är bortom och mer. En samhällsteologi som står upp för de mest utsatta hämtar näring och kraft ur andliga källsprång av klarsyn och barmhärtighet. ”Var barmhärtiga, så som er himmelske fader är barmhärtig” uppmanade Jesus.

Den Gud Jesus kallar Abba, Fader, är en barmhärtig Gud, kärlekens Gud. Det är inte kejsaren som är värd att kallas Herre utan den Gud, som väljer utgivandets och kärlekens väg. Därför detta envisa rop att Jesus Kristus är Herre, inte våldets Caesar. Så löd det urkristna budskapet. Det har inte förändrats.

Annika Borg och Johanna Andersson svarar i Kyrkans Tidning (18/7) på min artikel i KT 13/7. Deras replik är dock alltför svepande och fylld av generaliseringar för att träffa rätt. De får givetvis ha sina åsikter men jag skulle vilja rätta några faktafel.

De skriver bland annat att ”De som tidigare hemfallit åt totalitära ideologier, och fortfarande inte kan markera mot dem, är nog inte de bästa uttolkarna av samtiden.” Vet inte om de syftar på mig eller på Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus. Så vitt jag vet har ingen av oss fallit för totalitära ideologier. Är det vi som åsyftas med begreppen ”generationseliten och deras efterföljare”?

Själv är jag för ung för att ha tillhört 68-rörelsen. Sedan har jag inte varit aktiv eller medlem i Kriss. Men eftersom författarna tycks utgå från schabloner, som riktar sig mot det de kallar en generationselit, är det kanske mindre viktigt att granska fakta.

Det hade också varit klädsamt att inte avkräva mig en uppgörelse gentemot kommunistiska diktaturer, eftersom jag aldrig haft minsta dragning till vare sig leninism, stalinism, eller maoism.

För mig har mötet med världens orättvisor och fattigdom bidragit till ett socialt engagemang för rättvisa och fred, inte någon marxistisk ideologi. Jag har inspirerats mer av Ester Lutteman och Elin Wägner än av Marx och Mao.

Jag tror att vårt samhälle och vår demokrati, både i kyrka och samhälle, skulle må bra av en samtalston där vi inte omedelbart utgår från att den andra vill något ont. Vi har olika politiska ingångar i våra samtal. Alldeles oavsett handlar tro och politik om att värna människor som heliga, skapade till Guds avbild, oberoende av ursprung, trostillhörighet eller kön.

I den kampen behöver vi mer känsla för nyanser och mindre påhopp, för att stå enade mot de krafter som hotar just människovärde och demokrati i dag.