Bokrecension: Elisabeth Gerle påminner om åttiotalets fredsrörelse
Elisabeth Gerle
”Den stora fredsresan”
Themis, 287 sidor
1980-talet, vad tänker ni på? Yuppisar, stora permanentade hår, tomma pengar, fula kläder?
För mig var 80-talet mest studier och småbarn plus ett par av de andra inslagen. För andra, som Elisabeth Gerle, innebar 80-talet aktivism. Hon tillhörde en stark fredsrörelse, som inte sparade någon möda.
Kalla kriget pågick, USA/Nato och Sovjetunionen placerade kärnvapenmissiler mitt i Europa och kalkylerade med ett kärnvapenkrig. Tanken på att leva där ett sådant krig skulle kunna utspela sig var fasansfull och ledde till en kraftig proteströrelse, där politiker som exempelvis Olof Palme engagerade sig.
Det gjorde också de äldre, kvinnliga svenska fredsaktivister som bar på arvet från Selma Lagerlöf och Elin Wägner med freds- och rösträttsrörelser från tidigt 1900-tal. Två av dem som stödde och beskyddade den ”fredsresa” som Elisabeth Gerle skriver om var Inga Thorsson och Karin Söder. Thorsson var den ledande svenska socialdemokratiska politiker som genom en kampanj tillsammans med kvinnoförbundet fick Sverige att kräva ett stopp för kärnvapen. Och den tidigare utrikesministern och Centerledaren Karin Söder spelade stor roll i kampen.
Boken ”Den stora fredsresan” börjar med att just Inga Thorsson och Karin Söder uppmanar den unga prästen Elisabeth Gerle att gå upp på podiet och avbryta Olof Palme, som just har börjat på ett anförande på ett möte i Kungsträdgården i Stockholm. Det blir lite pinsamt en stund, men situationen faller slutligen väl ut. Hon ställer de fem frågor som ingår att man ska ställa till världens ledande politiker i fredsreseprojektet, och han svarar ja på alla. Den andra frågan av de fem är den centrala: Vill ni förbjuda kärnvapen och andra massförstörelsevapen i ert land – om alla andra FN-länder gör detsamma?
Bokens författare Elisabeth Gerle är alltså präst, men inte bara det. Hon är författare, hon disputerar, är gästforskare i USA, blir professor i etik vid Lunds universitet. Och hon är jazzsångerska. En expansiv person med ovanligt många talanger och stor energi. Boken är en blandning av självbiografi och dokumentation av den fredskampanj hon var del av.
Som ung präst kom hon i Ronneby i kontakt med personer som blev avgörande för hennes engagemang i fredsrörelsen, som kulminerade i mitten av 1980-talet när ”Den stora fredsresan” tog form. Mellan 1985 och 1988 (slutpunkt med Folkens toppmöte i FN i New York) uppvaktade gruppen över hundra regeringar. ”Med fem frågor och fyra vita bussar ville man bryta ett dödläge där kalla krigets två supermakter, USA och Sovjetunionen, stod rustade mot varandra. Kärnvapen var det stora hotet.”
Det är på alla sätt värdefullt att Elisabeth Gerle så detaljerat och omsorgsfullt kan delge eftervärlden kunskap om denna insats, som fick stor medial uppmärksamhet. Det handlar om tre år av resor runt jorden, möten, möten. Outtröttliga aktivister hade givit sig själva ett gigantiskt uppdrag. Beundransvärt.
Men lyckades de? I boken hävdas att deras kampanj och andra fredsdemonstrationer bidrog till att kärnbestyckade medeldistansrobotar drogs tillbaka från Europa. Men är det sant? Det som hände var att Michail Gorbatjov kom till makten och muren föll 1989. Det blev slut på Kalla kriget och kartan ritades om.
Och när man följer med boken på den stora fredsresan står det klart att Sovjet hamnar under radarn. För sovjetpolitikerna är det inte tal om att svara på några frågor, eller låta sig avbrytas i anföranden. Allt fokus är på politikerna i väst. Vilket blir lite snett.
Fredsrörelsen är dock svår att inte älska. Vem vill inte ha fred? ”Allt är omöjligt och vi ger oss inte” är bokens slagord.
Men i jämförelse med två av de andra stora rörelserna under efterkrigstiden, miljörörelsen och feminismen, finns det en stor skillnad. Miljörörelsen har skaffat sig en stark position, de gröna sitter i regeringar, driver klimatfrågor. Feminismen har också växt, kvinnor spelar en helt annan roll än för bara fyrtio år sedan, feminismen är integrerad i samhället. De två rörelserna har lyckats.
Fredsrörelsen har inte haft samma framgång. Kärnvapnen, som kommer att kunna förgöra oss många gånger om, är inte stoppade. Inte ens Sverige, med sin stolta antikärnvapentradition, vågar i dag säga nej. Det hjälper inte att starka opinionsbildare som Daniel Ellsberg – som Elisabeth Gerle hänvisar till i sin bok och som fick 2018 års Olof Palmepris – varnar politikerna.
Fredsrörelsen är alltför enkel att förbise. Alla kan bejaka ambitionen, men i skarpa lägen är den lätt att vifta bort. Det har att göra med att fred och säkerhet aldrig har varit demokratiska frågor. De har alltid bestämts av statsmakterna och ”rikets säkerhet” lyder under egna premisser. Även om man kan bli desillusionerad av den tanken är en bok som Elisabeth Gerles en stark uppmuntran till fördjupning av frågan om vad fredsrörelsen på allvar kan åstadkomma.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-elisabeth-gerle-paminner-om-attiotalets-fredsrorelse/
PS. I boken resonerar jag om ifall det var Reagan som fick Sovjet på fall eller om fredsrörelsen bidrog till att tina upp kalla kriget. Peter Wallensten, fredsforskare i Uppsala, menar att fredsrörelsen hade stor betydelse för avtalet att dra tillbaka medeldistansrobotarna i Europa. Svårt att veta. Gorbatjev hade en avgörande betydelse för att järnridån genom Europa försvann.
Många inom den breda fredsrörelsen var mer kritiska mot USA än mot Sovjet. Säkert fanns också sådana känslor bland en del av dem som stöttade Den Stora Fredsresan. Men det är svårt att tänka sig att det skulle gälla Inga Thorsson eller Karin Söder. Som jag uppfattade det var det två supermakter som båda hotade freden genom att öka spänningen i världen.
Och nu när avtalen sägs upp från både USA och Sovjet, så behövs en nytändning för motståndet mot kärnvapen, menar jag. DS.
