I samtiden finns ett förnyat intresse för de kvinnor som i hög grad bidrog till att forma moderniteten och införa demokrati i vårt land. Susanne Wigort Yngvesson och Mia Lövhems pågående forskningsprojekt visar hur flera av de tongivande kvinnorna bakom det moderna genombrottet hade religionen som drivkraft. Inom ett forskningsprojekt i samverkan mellan Stockholms stifts forskarskola, Teologiska högskolan i Stockholm och Åbo akademi har Ewa Lindqvist Hotz gjort en djupdykning i det omfattande material som Lydia Wahlström (1869 -1954) efterlämnat. Hennes avhandling är mer än en historisk skildring. Med en nyskapande metod visar hon hur liv blir teologi. När avhandlingen nu kommer som bok på Korpens förlag hoppas jag den ska finna många läsare.

För mig var Lydia Wahlström mest bara ett namn, förknippat med den tidiga rösträttskampen för kvinnor. När Ewa Lindqvist Hotz i sin avhandling Faran ropar mitt namn knyter samman de kyrkoteologiska striderna med ett känt kvinnoöde får läsaren möta en annan tid. Det visar sig vara högintressant för samtiden. Inte minst för människosyn, kyrkosyn och demokrati.

Den s.k. kyrkorenässansens ämbetsorienterade kyrkosynen gick segrande ur striden och idag talar vi knappast om hur detta bidragit till att osynliggöra kristna som inte är vigda till diakoner, präster eller biskopar. Detta osynliggörande har inte minst drabbat kvinnor, som på Lydia Wahlströms tid var mycket aktiva i folkrörelsekyrkan och som var drivande för kraven på kvinnors rösträtt och för demokrati. Och för att kvinnor skulle kunna bli präster! I mötet med Lydia Wahlström blir det tydligt hur viktigt detta arbete var för mänskliggörande av fler än de hetero män som vid förra seklets början såg sig som de enda självskrivna människorna, och därmed överordnade. Nu hör vi också många av de andra rösterna, vilket är en vinst för alla.

Boken lyfter fram en teologi som hjälper oss att bli människor. Livsberättelsen om Lydia Wahlström talar in i vår tid. Hon var inte bara bisexuell och aktiv som folkbildare med otaliga föreläsningar landet runt utan också lärare, mentor och studierektor för Åhlinska flickgymnasiet i Stockholm under tre decennier. Men det är ingen hagiografi som Ewa Lindqvist Hotz skrivit. Hon menar själv att hon tecknat ett ”besvärlighetsporträtt”. Denna kyrkokritiska kulturpersonlighet framträdde nämligen länge som något av en maktmänniska, där ömsint moderlighet för unga adepter och elever ofta fick maskera andra intressen.

Det innebar att personer som Karin Boye, och andra som stått henne nära, tog avstånd.

Lindqvist Hotz visar hur Wahlströms insats för demokrati och människovärde blommar ut och utökas efter hennes pensionering när hon genomgår en flerårig psykoanalys. Maktmänniskan trängs undan. Men den kamporienterade kvinnan med stort mod och personlig passion finns kvar och gör henne till en tidig kritiker av antisemitismen. Att tyskan via modern var ett av hennes modersmål bidrog till att hon var väl insatt i det som skedde i Tyskland. När nazismen växte sig stark såg hon tidigt hur den hotade demokratin genom att ifrågasätta alla människors lika värde. När judarna berövats medborgarskap och rättigheter i kölvattnet av Nürnberglagarna skrev hon 1935 en artikel med titeln ”Antisemitism” i Ord och Bild:

”Antisemitismens största betydelse för nationalsocialismen ligger däri att den begagnas som förberedelse till utrotande av demokratin. Varje förnedrande av människovärdet är ju också riktad mot de demokratiska idéerna.” Angreppet mot ”judar som lätt urskiljbar minoritet” blir ett steg på vägen för att underminera demokratin. ”Man kan inte på samma gång vara antisemit och demokrat.” hävdade hon och blev en av de viktiga personligheterna i Tisdagklubben, som grevinnan Amelie Posse arrangerade i Stockholm under kriget. En del av den kom att utvecklas mot en underjordisk motståndsorganisation. Där medverkade kvinnor och män jämställt, något som irriterade exempelvis Herbert Tingsten som klagade över tanternas ledning. Samtidigt fortsatte han komma.

Idag kan vi utan att på något sätt relativisera antisemitismen se hur lätt andra urskiljbara grupper som muslimer, samer, HBTQ-personer används som slagträn för ett homogent, vitt samhälle där mannens överhöghet återuppstår. Därmed ifrågasätts människors pluralitet och rätt att vara olika, vilket är en del av demokratins väsen. Precis som då ser vi åter viljan att ”erövra den politiska makten för att sedan avskaffa den”.

Ewa Lindqvist Hotz avhandling är ett nyskapande akademiskt bidrag som vill använda biografin som politisk teologi. Det unika livet kastar nämligen ljus över det delade livet som är universellt. Inspirerad av teologen Gustaf Wingren vill hon ”återföra teologin till de mänskliga platser där den hör hemma”. Här blir den mänskliga kroppen central. Kroppen blir inte bara en metafor för kyrkan och den kyrkliga gemenskapen. Med religionen som självklart källsprång för mänsklig värdighet och jämställhet, ansvar och medborgarskap bekämpar Wahlström den kyrkliga världsfrånvändheten. Med hjälp av Wahlströms biografi och livsberättelse skapar Lindqvist Hotz en front mot samtidens ”ideologiserande politiska teologi” som hon utifrån såväl lundateologen Gustav Wingren som den danske filosofen och teologen K E Løgstrup menar är snävt upptagen av sitt eget. Idealet är i stället att som kristen vara till för andra.

Den politiska teologi hon skriver fram handlar om enskilda människors kroppsliga liv tillsammans med andra i samhället. I arbete, vardag och fest. Inte bara i kyrkan. Detta är något som bär upp demokratin. Wahlström var kritisk mot kyrkorenässansen och det särskiljande som följde i dess spår där man framhävde skillnaden mellan äkta kristna och ljumma eller icke kristna, kyrkliga och okyrkliga, där himmelskt ställdes mot jordiskt, gudomligt mot mänskligt, män mot kvinnor. Wingren och Løgstrup hjälper henne att teckna en skapelseteologi med politisk kraft. Hennes metod att skapa politisk teologi utifrån ett enskilt människoöde är spännande och nydanande. Mängder av berättelser om Lydia, ur arkiv, tidskiftsmaterial och tidigare avhandlingar, av Inger Hammar, Ingrid Pärletun och Maria Södling, vävs samman med personliga, ibland lätt spekulativa funderingar, som dock alltid redovisas just så. Trots ett bitvis abstrakt akademiskt språk i de inledande och avslutande kapitlen lyckas hon hålla samman berättelsen och leda sin tes i hamn.

Handledaren Bengt Kristensson Uggla ges en stor roll genom att vara hennes främsta ciceron till framför allt Wingren. Hans Wingren-biografi blir också en modell för hennes projekt att beskriva Lydia Wahlström som politisk teolog.

I en tid av nykonservatism där ”soft girls” eller ”tradwives” idealiserar kvinnans underkastelse under mannen, som förväntas både ta beslut och försörja, känns det befriande att möta en obändig kvinna som cyklade sig fram genom livet och gick sin egen väg. I sin kyrkokritik bärs hon av ett djupt kristet engagemang för medmänniskan och världen, för varje människa okränkbarhet och för det som då kallades ”främmande trosbekännare”.

Här väcks frågor om hur vi återupprättar kristnas lekmannaengagemang i vardagen, utan att betona den kristna identiteten som särskiljande, men där verkliga mänskliga kroppar blir synliga, människor vars liv vi enligt Løgstrup bär i våra händer. Det är välgörande att få belagt Løgstrups tydliga och tidiga avståndstagande från Heidegger som han menade saknade en moralisk aspekt. Redan 1936 beskrev han Heidegger som nazismens filosof i Dagens Nyheter.

I Wingrens anda hävdar Lindqvist Hotz att varje kroppslig människa behöver nås av evangeliets befriande tilltal. Mitt i sitt liv. Här blir boken Faran ropar ditt namn både inspirerande och uppfordrande.