Vem vill inte ha en familj? Minns repliken från New York. Det var en temadag inför en av FNs kvinnokonferenser. Många som ville värna den traditionella familjen gentemot feministiska anspråk var på väg till FN. Nästan lika många kvinnor och män som ville hävda att kvinnors rättigheter var mänskliga rättigheter var också på väg dit.  Och det var en av de kvinnorna som inledde sitt anförande med orden: Vem vill inte ha en familj?

För henne var det ett sätt att tona ner den motsättning som spelades upp mellan traditionell familj och ensamstående, i synnerhet lesbiska kvinnor. Hennes anförande gick ut på att ifrågasätt motsättningen.

Långt senare  tänker jag lite roat. Vem vill inte ha en fru som passar upp och pysslar om? Det kanske vi alla skulle vilja. Det finns män, som pysslar om sina närmaste. De blir allt vanligare, tack och lov.

Alla vill ha någonstans att höra hemma. Oavsett sexuell inriktning. Hemmet som en trygg plats är något de flesta längtar efter. Men för kvinnor och barn är det den farligaste platsen. Fortfarande finns det alltför många män som tar ut sin frustration och sin vilja att kontrollera sin partner genom att slå.  Därför är det viktigt att ha ögon och öron öppna i tider när många är hänvisade till sina hem.

Att vara hemma innebär självdistansering. Men det är inte detsamma som isolering.

Jag tycker om att vara hemma. Är sedan länge van vid att jobba hemifrån. Bra och effektivt på många sätt. I corona-tider känner jag mig något mer rastlös och är glad när jag möter en arbetskamrat eller bekant på stan. Fint att byta några ord på avstånd.

Framförallt tänker jag på hur viktigt det är att ha ett samhälle. En större gemenskap där vi hör till, är hemma. Allt det som omger hemmet.  Där det visar sig finnas en massa hyggliga människor, som Kerstin Ekman skriver i DN den 6 aprilhttps://www.dn.se/kultur-noje/kerstin-ekman-coronakrisen-har-avslojat-oss-som-hyggliga-manniskor/

Vi har också en stat som tar ansvar för sina medborgare. Alla har inte det.

Många människor lever i samhällen och stater som uppträder som deras fiender. En del av dem har lyckats ta sig därifrån och letat sig till andra länder där de hoppas kunna höra till. Vi har ett stort ansvar för att möta denna längtan. Här har vi ännu mycket att lära oss kollektivt, som samhälle. För att möta människor i kris behövs hyggliga människor, ett generöst samhälle, som staten väljer att lyssna på, istället för att luta sig mot hätska twittrare som kräver hårdare tag.

Det är länge sen det var så tydligt som i corona-tider hur beroende vi är av att det finns starka institutioner med ansvar för alla medborgare och för nyanlända. Vi har inga perfekta institutioner men vi har ett öppet samtal där det är möjligt att kritisera och ändå höra till.

Alldeles oavsett hur glad jag är för min familj och för mina vänner, så känner jag mig just nu alldeles särskilt glad över att ingå i ett samhälle. Vi är inte bara lösryckta individer eller små gemenskaper. Vi ingår i ett samhälle.