-Mamma, hurdana är västgötarna?
-Åh, dom är väl ungefär som vi!
– Men hur ser dom ut? Hur många ögon har dom?
-Åh dom har väl två ögon som vi.
-Ett fram och ett bak?

Ett fragment ur min pappas absurda historier dyker upp i minnet, historier som han brukade natta min syster och mig med när vi var riktigt små. Det frågvisa barnet var min syster. Mamman, den realistiska, kom från Västergötland. Vi bodde i Småland. Västergötland var en annan värld.
Varför minns jag just det här fragmentet? Antagligen för att pappa då och då upprepade barnets fråga i andra sammanhang: Ett fram och ett bak? Tror han var mycket nöjd med barnets fria tanke, utan förutbestämda meningar. Därför kunde han skrockande av belåtenhet då och upprepa det. Om han inte gjort det hade jag nog glömt bort det, liksom det mesta i de andra historierna.

Varför tänker jag på det än idag? Troligen för att det är ett varmt minne av min pappa, som inte längre lever, av hans humor och leklust. Kanske hittade han på den där serien av berättelser om mamman och hennes döttrar för att bearbeta den där sakliga, lite torra, nästan humorbefriade sidan hos sin fru. Det gjorde det lättare att klara den hållningen i verkliga livet. Det gjorde det lättare både för honom och för oss.

Men idag tänker jag på historien om ögonen, därför att vi ofta har så otroligt färdiga föreställningar om hur de andra är. Vi är med rätta upprörda över den danska regeringens avskyvärda flyktingpolitik, som gör att de får ta emot skäll från USA och att hela EU får skämmas. Som närmaste grannland får det otäcka konsekvenser, när vi försöker anpassa oss och göra likadant för att tvinga fram en ändring, men där det är troligare att vi blir likadana.

Därför säger vi till varandra, runt middagsbordet, så där är danskarna. Det de kallar hygge är en tunn fernissa. Fast jag invänder att det inte stämmer med några av mina danska vänner, så det måste finnas undantag. Men vi vill så gärna generalisera.

Ännu värre blir det om vi talar om folk, som bor lite längre bort. Som i Egypten till exempel. De syrier, som kommer hit talar ofta en utmärkt engelska och det gör det lite svårare att omedelbart se dem som barbarer.

Men afganska pojkar utan utbildning. Är de inte som hämtade ur Homeros sånger om Cyklopen med ett öga? Eller med ett öga fram och ett bak? Helt annorlunda och omöjliga att relatera till. Fast det egentligen inte är särskilt svårt att förstå att de ger sig iväg från Iran för att slippa bli kanonmat i de krig som pågår, och där olika regioner kämpar om makt och inflytande.

Överallt delar människor in sig i grupper, som står mot varandra. På facebook tävlar de fromma om vem som ber högst och bäst för de mest utsatta. Genast utkristalliseras de gamla mönstren. Antingen ber man för dem som arbetar för att upprätthålla vården i Sverige, som gör allt för gamla och sjuka, medan andra har ledigt och njuter av skinka och kalkon.

Eller så talar man om de utsatta på flykt och påminner om att när Gud blev människa, så föddes han i en främmande stad, där det inte fanns plats inomhus i värmen och redan som spädbarn tvingades på flykt, eftersom den råa makten då var mycket lik samtidens despoter. Som om vi inte ens kan be för både svensk-svenskar och för dem som kommer för att söka skydd.
Det som statsvetare kallar etatism återuppstår därmed inför våra ögon. Det är staten, som bör avgöra vilka som hör till eller inte. Oavsett vilken beredskap som finns i samhället, hos civila, att bereda plats, att öppna sina hjärtan, sina kursgårdar och gäststugor, så anser politiker att de över en natt kan svänga från att tala om människor till att tala om problem. Det är fullt i härbärget. Nu är det inte längre människor med rättighet att söka asyl, utan människor som verkar ha ett öga fram och ett bak. De är inte som vi. Inte medborgare.

Men jag vill helt enkelt inte tala om hela grupper som om alla där är lika. Varje gång jag hälsar på gamla farmor på hemmet och inser att hennes alzheimer blivit allt värre, tackar jag Gud för alla fantastiska människor, som tar så väl hand om henne. Önskar dem all styrka och glädje, men också bättre tider och lön för sitt viktiga arbete. Flera av dem har för övrigt sitt ursprung i Polen, Guatemala eller Argentina. Men jag tror ändå att de har två ögon att se med som vi. Möjligen har de lite mer vidsyn, som man får på köpet om man sett mer än ett ställe på jorden. Men ett öga fram och ett bak? Nja, det tror jag inte längre på.

Däremot tror jag att vi i en global värld behöver ta tag i frågan om människovärde och inte låta en etatistisk eller nationalistisk politik avgöra vilka som ska ses om människor och inte. Det är hög tid att se över relationen mellan medborgarskap och universella mänskliga rättigheter.