Maria Küchen skriver en spännande understreckare i Svenska Dagbladet. Citerad och hedrad, är jag.

Hans nettovärde i år är 700 miljoner dollar. Pengarna kommer från annonsintäkter och sponsorer och omsätts delvis i arbete för det goda. 2019 lyckades Donaldsons organisation Team Trees samla in 20 miljoner dollar till trädplantering för atmosfärens skull. Team Seas följde upp med hittills 33 miljoner dollar som ska gå till uppstädning av världshaven. Förra året betalade han ögonoperationer åt tusen amerikaner som blivit blinda av grå starr.

Det låter bra. Men kanske vore det ännu bättre med fungerande global miljöpolitik och allmän sjukförsäkring som ger alla i USA chansen till operation mot grå starr – ett enkelt ingrepp – innan de förlorar synen.

MrBeasts handbok för anställda, hur som helst, krossar effektivt drömmar om att bli känd och rik genom att göra ingenting framför en kamera. Antingen vinner du pengar genom att göra så jobbiga saker att du i värsta fall behöver sjukhusvård, eller också arbetar du med produktion eller content i firman – och då måste du, med MrBeasts ord, vara en A-spelare.

Genomsnittliga anställda, C-spelare som ”bara existerar, gör lite vad som helst och får lön” är ”ett gift”. De måste bort omedelbart. En anställd hos MrBeast ska från start vara besatt, skapande, intelligent, läraktig. Inte heller B-spelare, som visserligen kan läras upp till A-spelare över tid, är intressanta.

”Jaja, sånt där får man ju höra i dag om man söker vilket skitjobb som helst”, säger en luttrad ungdom jag känner. MrBeast eller McDonalds går kanske på ett ut – du måste vara hängiven på jobbet. Jobbet är Gud. Ingenstans räcker det med att arbeta ihop det du behöver och sedan om tid finns brinna för något helt annat som du gillar, som i förprotestantiska samhällen om jag får tro Max Weber.

Det finns förstås inga skäl att romantisera medeltiden, men de lediga helgondagsfesterna ska ha varit så många att reformationens protestanter ansåg sig behöva städa upp. Men alla protestanter är inte lutheraner.

Martin Luther har anklagats för att vara roten till all dyster pliktmoral i vår västvärld. Det är en beskrivning som milt sagt skevar. Luther på axeln, en förmanande och dömande gestalt som skapar dåligt samvete, är ”en tolkning som lånat många drag av Calvin”, skriver Lutherforskaren Elisabeth Gerle i inledningen till antologin ”Luther som utmaning. Om frihet och ansvar” (2008).

Professorn i religionsvetenskap Martin Berndtson har funnit att uttrycket inte ens tycks vara särskilt gammalt. Han härleder det till titeln på en proggskiva från 1981, ”Med Luther på axeln och fan i fötterna”. ”Jag kan inte slå fast till hundra procent att de verkligen myntade uttrycket” säger han, ”men det är min bedömning. Jag kan inte hitta något annat.”

Enligt Berntson tycks den negativa bilden av Luther dels vara specifikt svensk, dels rätt så ny – i medier dök den upp i skiftet mellan 70- och 80-tal. Men de senaste decennierna har pendeln svängt. Forskningen i Sverige har börjat måla bilden av en Martin Luther som bejakade sinnlighet, fest, mystik och glädje.

Enligt teologen Carl Axel Aurelius menade aldrig Luther att vi skulle bli arbetsnarkomaner. Arbetslinjen – vi som går upp på morgonen, skapar mervärde och därmed berättigar vår existens – tycks ha en av sina rötter i protestantismen, men alltså hos Jean Calvin snarare än Martin Luther.

Att ha Calvin på axeln kan innebära att du måste ge mer än bara din arbetskraft. Du måste förklara dig villig att glad i hågen skänka din själ och ditt hjärta till det mervärdesskapande jobbet, och i detta är du förstås en A-spelare.

Det är arbetsmoral upphöjd till hysteriskt Youtube-tempo, där Jimmy Donaldson konstaterar att första minuten i en video är absolut viktigast. Fånga publiken omedelbart, annars scrollar den vidare, som en arbetsgivare med trehundra anställningsansökningar att kamma igenom på en förmiddag.

Så, den största Youtube-kanalen just nu är inte en plattform ägd av en influencer som tjänar lätta pengar. Den är ett företag med så många anställda att Jimmy Donaldson inte längre hinner ha personlig kontakt med dem alla. Jag läser hans tillrop med tilltagande utmattning. Var inte lat! Var grundlig! Se på mig, jag driver fyra kanaler, tre företag, välgörenhet och nätverkar dessutom dag och natt! Arbeta hårt och passionerat för mig!

Jaha, men varför?

För att folk ska kunna titta på sånt som Youtube-klipp där en servitris vinner så mycket pengar som hon kan bära på sin bricka utan att tappa dem. Ramlar en packe dollarsedlar av brickan, förlorar hon allt. Förlåt, jag vet att jag är gammaldags, men vore jag en A-spelare så skulle jag inte ge min själ till sånt – även om effekten i en annan ände av verksamheten blir att tusen döva barn får en hörapparat.

Jag skulle bli en solospelare, som den folkkäre förre långdistansskrinnaren Nils van der Poel.

Han är regerande världsmästare på 5 000 och 10 000 meter skridsko och författare till en träningsdagbok, ”How to skate a 10 k. And also half a 10 k” som utstrålar samma besatta energi som MrBeasts manifest, men utan förväntningar på andras underkastelse.

Van der Poel hoppas att andra ska slå rekorden han satte. Vägen dit innefattar hårt arbete och ärlighet. Inga högar med sedlar, inga byar i Afrika som får ett års försörjning genom andras förnedring. Jag – 60 plus, otränad och lat – läser om träningen som ledde till OS-guld med beundran.

Kan alla träningssinnade i lämplig ålder lyckas med detta, om de lägger ner samma passion och har samma disciplin som van det Poel? Nja. Men all framgång här i världen beror inte bara på 100 procent talang.

Bland en del unga cirkulerar bilden att talang räcker för att lyckas stort. Du har talang för något, du skapar en plattform i sociala medier och vips är du känd, viral och rik. Det är ett tänkande som främjar lättja.

Man tillbringar inte hela sin vakna tid i fem år med att analysera Youtube-klipp, som Jimmy Donaldson. Man skrinnar inte fler träningsvarv än någon annan i världen, som van der Poel.

Det är kanske varken talang eller vinnarskalle som leder till segrar – som tonåring hatade Nils van der Poel att tävla, ”jag verkligen hatade det” – utan ren besatthet. Jag erkänner villigt att det är en besatthet jag saknar.

Den odräglige MrBeasts maniskt mervärdesskapande pengadyrkan inspirerar mig inte alls. Den sympatiske van det Pohls träningsdisciplin betraktar jag med nyfikenhet från min plats i soffhörnet. Mitt eget etos är tjuren Ferdinands – sitta under korkeken, lukta på blommorna. Och detta etos kanske alltså är mer i linje med Luther än man slentrianmässigt tror.

Luthers teologi öppnar människan ”för närvaron i nuet” skriver Elisabeth Gerle i sin stora Lutherstudie ”Sinnlighetens närvaro”. ”Kärleken skapar ett överflöd, en glädje och en frihet.” Guds kärlek är en gåva, inte ett mervärde. Den självutplånande disciplinen med Calvin på axeln som avkrävs en A-spelare hos MrBeast, känns rätt B om man jämför.