https://www.sydostran.se/ledare/ledarkronika-overgivenhetens-politik-0d725199/
Kul att bli inbjuden att skriva krönikor för Sydöstran.
Tycker ofta att Blekinge blivit akterseglat ekonomiskt och politiskt. Ledde mig till att skriva den här krönikan. Men den kan lika väl läsas som en krönika om Stockholm.
Tror att länken ovan fungerar. Men om inte finsn texten här:
De stora städerna utformas för att passa dem som har råd. Det går hand i hand med sämre tillgång till basal välfärd för den som inte kan betala. Detta pågår för fullt i Stockholm. Där är det nästan omöjligt för den som inte tidigt skaffat bostad att etablera sig.
Bakom ligger en tydlig politisk strategi där välfärd villkoras och resurser går till dem som redan har. Följden blir ett delat land och en delad stad. Samtidigt talar alla politiska partier om att motverka parallellsamhällen. Ändå tycks de bidra till att de uppstår genom den politik de förordar.
Den ekonomiska modell som länge dominerat, och som vi kallar nyliberalism innebär i teori och praktik att varje människa själv ska ta hand om sitt liv. Något samhälle finns egentligen inte, bara individer. Statens uppgift blir att stödja företag snarare än medborgare. Jag ser detta som en sorts övergivenhetens politik. Arbetslöshet ska lösas genom att alla blir egna företagare.
Här finns en stark tro på att marknaden kan lösa allt. Därför talas det mycket om entreprenörskap och om att bygga varumärke och karriär. Allt kan skräddarsys, genom att välja rätt skola, rätt bostadskvarter och rätt kök. Men vilka val som är möjliga beror i allt större utsträckning på pengar. Och på vilka föräldrar man har.
Människor beskrivs som konsumenter, brukare, klienter, men sällan som medborgare. För i medborgarskapet ingår att inte bara tänka på mitt eget liv utan också på ditt. Där förväntas sjukvården räcka inte bara till mig utan till den som behöver den mest. Under coronan har detta blivit alltmer uppenbart.
Frågan är om det kan innebära en omprövning av den övergivenhetens politik som praktiskt taget alla politiska partier står bakom. Den motiveras med olika sorters retorik, för olika grupper. Men få talar om vilket samhälle vi vill ha tillsammans.
USA är inte ett välfärdsland. När jag bodde där var det de mer besuttna som flyttade till förorten för att kunna bo i eget hus med gräsmatta ner mot gatan. Kvar i stadskärnorna blev de fattiga. Många arbetslösa, eller med lågavlönade jobb. Särskilt svarta.
Joe Biden har sedan han blev president i USA förslagit stora satsningar på infrastruktur, för att bygga vägar och broar. Ett sätt att bryta övergivenhetens politik? Han säger sig vilja ena landet. Och alla vet att arbete, bostad och bra skolor där människor från olika områden möts är nyckeln till att bryta utanförskap och parallellsamhällen.
Kanske kan Biden i USA inspirera även svensk politik till något nytt?
Elisabeth Gerle
Etikforskare och teolog
