Det är de som tror livet om gott som bär världen. Det är en tanke jag fått från Pär Lagerkvist i hans essäsamling Det besegrade livet från 1927. Optimisten och pessimisten har lika ofta fel. Men det är den som tror på livet som bär. Åt många.
Vardaglig vänlighet öppnar för stora perspektiv. För vi har så lätt att tala om det negativa, det som inte fungerar. Men kanske är det en andlig träning att också se det goda, det vänliga, omsorgen som möter från helt okända. Inte minst på platser varifrån vi ofta hör skrämmande berättelser.
Tänker på det när jag nyss insåg att jag borde ta en buss till stationen i Uppsala för att hinna med mitt tåg vidare hem till Lund. Men jag har ingen tidtabell. Så jag frågar någon av dem som rör sig i Gottsunda kyrkas öppna rum. https://www.svenskakyrkan.se/uppsala/gottsunda
- Vet du möjligen när bussarna går till centrum? Tror det är varje halvtimma, svarar han. Sen tar han omedelbart fram sin lokala app och kollar tider.
Tack vare honom hann jag med! Kunde till och med provsmaka den fina svampsoppan som strax skulle serveras till hela konferensen av Kajsas kök.
- Akta dig så att du inte bränner dig bara, sa de vänliga tjejerna som just dukat fram.
Så kan en konferens om samhällsteologi och teologi i tiden avrundas. I tacksamhet och glädje över vardagsvänlighet! Det finns fina ord för det här. Ömsesidighet. Ömsesidigt beroende och interdependens. Men idag kallar jag det vardagens omsorg.
