Elisabeth Gerle är präst, professor i etik och före detta aktivist. Hon är uppväxt i Slätthög i Alvesta. Under 1980-talet var hon med och startade Den stora fredsresan, ett fredsprojekt som hade till syfte att bryta dödläget mellan Sovjetunionen och USA under kalla kriget. Med fem frågor till presidenter och statsministrar reste de världen runt i vita bussar.

– Huvudfrågan då var kärnvapen och udden riktades mot allianser. Vi kritiserade båda sidor.

Nu har hon skrivit boken om projektet, som ges ut av Themis förlag. Titeln, ”Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte” är noggrant utvald. Det är ett uttryck som ofta användes av norska aktivister.

– Det är ett ”och”, inte ett ”men”, vilket är mycket medvetet. Det skapar en paradox, och det är det som är meningen. Vi skulle behöva mer av sådant idag, istället för den uppgivenhet som finns.

I förorden står det att politik blandas med personligt. Elisabeth Gerle förklarar att hon inte bara ville skriva en rapport, det finns redan.

– Jag valde att berätta personligt för att det handlar om existentiella frågor, som ligger nära.

Så boken blev en sorts memoar samtidigt som det blev berättelsen om Fredsresan. Ofta dras också kopplingar till situationen i världen idag.

– Kärnvapenfrågan är ju inte alls lika stor längre, utan nu handlar det om klimatet. Men det hänger ihop. Något som verkligen är en klimatkatastrof är ju kärnvapen. Så kallade ”mini-nukes” kan förstöra ett helt Göteborg.

Elisabeth Gerle uppmuntrades att skriva boken som ett sätt att lyfta fram en kvinnohistoria. Hon ville också beskriva en epok med en annan tidsanda än dagens. Det var kanske inte lätt att starta en sådan här rörelse då, men det var lättare än det skulle ha varit idag.

– Astrid Einarsson, som kom på idén till Fredsresan, sa en gång att det var som att vi tände en präriebrand. Det fanns ett så uppdämt behov och en känsla av att något måste göras. När vi satte igång det här så var folk beredda att engagera sig. På den tiden såg sig folk som medborgare och ens värde låg i vad man gjorde för sitt samhälle. Nu ser folk sig som konsumenter och värdet ligger i vad man konsumerar. New public management, med dess ”just in time- filosofi”, har slagit sönder vårt samhälle. Folk känner sig ensamma och övergivna.

Hon hoppas att pandemin tillsammans med klimathotet visar en ödesgemenskap som får människor att gå samman igen. Mer som det var under tiden för Fredsresan. Då kunde man enas eftersom man hade kampen mot kärnvapen gemensam, nu har man pandemin och klimathotet gemensamt.

Idag tar hon Greta Thunberg som exempel på en person som lyckats starta en sorts präriebrand och fått många med sig.

– Hennes budskap är att vi ska lyssna till vetenskapen, vilket jag håller med om. Men jag frågar mig om det verkligen är brist på kunskap som är problemet. Jag tror att det krävs något mer för att vi ska avstå från det som är bekvämt för oss. Det är ett slags Titanic-syndrom: har man en förstaklassbiljett vill man inte se att skeppet håller på att sjunka.

Elisabeth Gerle kallar sig inte längre aktivist. Men hon stödjer fortfarande samma frågor som förr.

– Jag är inte en radikal pacifist, men en pragmatisk pacifist som menar att krig måste förhindras för det är det värsta som finns. Samtidigt har jag en så pass realistisk människosyn att jag inser att vi inte kommer kunna rusta ner helt. Avskräckningsfunktionen som ligger i att ha ett försvar kan vara rimlig.

Idag arbetar hon som professor i etik i Lund och Stockholm och har en annan roll än den hon hade på 1980-talet.

– Nu ser jag min uppgift mer som att skriva och forska.

Med boken vill hon berätta om hur det var då, men framförallt om hur det kan vara nu.

– Hopp. Det vill jag ge läsaren. Det går att förändra samhället. Det krävs bara några eldsjälar. Och fantasi. Och att man inte ger sig.