Intressant samtal om Kulla Gulla i Babels författarpanel. Kulla Gulla författad av Martha Sandwall Bergstrom, fyller 75 år. Har inte läst boken sen jag var barn. Dags att läsa om, tänkte jag. Agneta Pleijel framför som alltid kloka resonemang. Inte minst hennes fråga om varför vi har så svårt att ta till oss godhet, skär rakt in i samtiden där hatet ges stor plats och där det anses mycket finare att vara cynisk än naiv.
Sen studsar jag till. I samtalet om att hon också kunde bli arg, ja slåss, menar Aris Fioretos att Kulla Gulla har Kristuslika drag, men att scenen när hon slår till med en toffel är ett återfall i Gamla Testamentet. Och jag stönar framför TVn. För detta är en klassisk antisemitisk schablon. Inte för att jag tror att Fioretos är antisemit. Det är väl snarare ett tecken på att vissa tankefigurer har satt sig så djupt i västvärlden att de lätt slinker ur munnen som grodor ändå.
Dit hör föreställningen att Nya Testamentets Jesus är snäll, ja närmast mesig, konflikträdd. Vilket inte alls är sant. Jesus tog ofta konflikter och drev ut kommersens män ur templet med en piska. Vrede, gråt och empati är alla viktiga känslor och reaktioner hos honom. Inte heller är det korrekt att tillskriva Gamla Testamentet, eller de hebreiska skrifterna allt våld. Det finns våld i både de hebreiska skrifterna och i Nya Testamentet.
Men också fredssträvan och rättvisepatos. Kritiken mot kommersialismens världsbild är genomgående. Profeten Amos dundrar mot dem som köper de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor (Amos 8:6).
Babel är ofta mycket intressant! Även om det ibland känns som att det är en liten krets som möts, där alla känner varandra.
