Spännande artikel om symbolernas betydelse i Göteborgspostens helgbilaga 2-3 april 2022. Skrev på facebook så här:

Göteborgspostens helgbilaga har en artikel om symbolers betydelse där jag intervjuas.

När vi uppvaktade regeringar över hela världen med fem frågor var det för att vi ville stärka folkrätt och gemensam säkerhet. Och för att markera att regeringar är redovisningsskyldiga gentemot alla folk. Ur denna och liknande aktioner växte tanken på folkrättstribunaler fram.  Idag finns Internationella Brottsmålsdomstolen, ICC, i Haag. Sedan Nürnbergrättegångarna har det blivit en del av folkrätten att ledare inte har rätt att bryta mot krigets lagar.  Ingen kan bara kan säga att de lydde order.

ICC behöver tid på sig för att bevisa krigsbrott och brott mot mänskligheten. Men det går. Philippe Sands, den brittiske juristen och författaren, menar att det är möjligt, men tar tid.

Men fredsblommor och skarpa frågor till makten. Medveten naivitet kallade Eva Moberg det i DN. Fredsblommor mot missiler. Det är mer än så. En motståndhandling!

När tyrannerna tagit över och startat angreppskrig är det för sent.  Då behövs militärt försvar. Därför tycker jag att det är rätt att vi sänder pansarrobotar till Ukraina för att stödja dem i sitt försvar mot det ryska terrorkriget.

För att förebygga behöver vi diplomati och hopp. Det vi faktiskt bidrog med då genom att ställa frågor till regeringar över hela världen och ordna massdemonstrationer.

Vi behöver också tidigt avslöja ideologier. Tidigt krävde IKFF i Tyskland att Hitler skulle utvisas pga sin rasistiska, antisemitiska propaganda. Vi har länge vetat att Putin lanserat tankarna om imperiets återkomst. Sovjetimperiets upprättande är hans vision. Hans läromästare är ultranationalister. Ändå har EU fortsatt att göra sig beroende av honom. Fossilindustrins intressen tycks ha varit viktigare än att försvara demokrati och mänskliga rättigheter.

Lätt att vara efterklok. Egentligen har vi vetat det länge, men inte velat se.

Idag behöver vi på nytt tala om militärallianser eller kärnvapen. De framställs som att de gör oss trygga. Kanske är det precis tvärtom.

Nedan finns texten: Och sedan bildreportaget som handlar om symboler.

Elisabeth Gerle drog i gång ”Den stora fredsresan”

En person som i handling känner till fredssymbolernas kraft är Elisabeth Gerle. Som ung präst i Ronneby på 1980-talet var hon djupt oroad över att supermakterna stod rustade till tänderna med kärnvapen. Tillsammans med en grupp kvinnor blev hon en av drivkrafterna till något som skulle växa sig större än hon någonsin hade kunnat drömma om: Den stora fredsresan.

– Vår utgångspunkt var att det inte räcker med fredsdemonstrationer, utan vi behöver prata med de högsta politiska ledarna i världen. Vi ville få dem att verka för nedrustning av kärnvapen. Arbetet utgick från FN-stadgan: ”Befria världens folk från krigets gissel.” Det var vårt lilla enkla uppdrag, berättar Elisabeth Gerle och skrattar högt.

Våra manifestationer innehöll symboler som kunde verka naiva och vi fick en del kritik för det. ”Ska ni möta missiler med blommor?”

I planeringen av fredsresan bestämde de att symboler för fred skulle få spela en stor roll. Utöver fredstecknet, fredsduvan och vita fanor, använde de en vit blomma med gult i mitten: Fredsblomman. Som ett tidigt exempel på crowdfunding, såldes blomman som pin för fem kronor. Snart bestämde sig Konsum för att sälja Fredsblomman och ställde fram en liten ask med blommor vid varje kassa över hela Sverige. Försäljningen blev framgångsrik och Fredsblomman hjälpte till att göra finansieringen av resan stabil.

Socialdemokraten Inga Thorsson och Centerledaren Karin Söder stöttade initiativet och Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet blev huvudarrangör. Resan startade 1985 och på en manifestation i Stockholm blev Olof Palme utfrågad och fredsblommor delades ut. Sedan tog resan fart med fyra vita bussar, som anspelade på Folke Bernadotte som under andra världskriget räddade flyktingar i vita bussar. När resan avslutades i New York 1988 hade det svenska initiativet blivit en världsvid rörelse som besökt 105 länder. De insamlade svaren från världens ledare visade att de flesta länder var positiva till nedrustning – om alla andra också rustade ner.

Det är så lätt att håna aktiviteter som att rita fredsduvor i skolan, att håna kärlekens och livets symboler.

Elisabeth Gerle, som i dag också är författare och professor i etik, gav nyligen ut boken ”Allt är omöjligt och vi ger oss inte – Den stora fredsresan”.

Hon har tänkt mycket på om deras arbete gav några effekter.

– Strax efter att vi avslutade fredsresan föll Sovjetunionen ihop 1989. Sedan skedde en avspänningsperiod och det finns forskare som har hävdat att fredsorganisationer bidrog. Något som har gjort mig glad är att personer som var barn på den tiden har berättat att de kände sig trygga av att gå i fredsdemonstrationerna eftersom deras föräldrar engagerade sig. Rädslan minskade.

Hon tror att det är precis lika viktigt i dag att ingjuta kraft och mod inte minst hos barn och att de känner att deras föräldrar aktivt agerar. Att aldrig ge upp. I och med kriget i Ukraina har fredssymbolerna fått en ny aktualitet och påminner oss om att fred är långt ifrån självklart.

– Våra manifestationer innehöll symboler som kunde verka naiva och vi fick ibland kritik för det. ”Ska ni möta missiler med blommor?” Men det var ett medvetet val. Skarpa frågor till politikerna och så sång, dans, konst och poesi. Jag kommer aldrig att glömma hur vackert det var när vi avslutade en av våra manifestationer med att alla barn släppte sina ballonger upp mot skyn som en gemensam önskan om fred. Vi ville få barn att känna hopp. Det är så lätt att håna aktiviteter som att rita fredsduvor i skolan, att håna kärlekens och livets symboler. Men samtidigt, om inte barn får tillgång till det, vad händer då?

Länken är låst men för den som är prenumerant.