Tacksägelsedagen! En söndag vikt åt lovsång. Är det viktigt? När det finns så mycket att bli upprörd över? Nyheterna fylls nästan automatiskt av negativa nyheter. För att det är klickvänligt. Ja, så klart. Det riktar sig till reptilhjärnan. Det är meningen att vi ska bli rädda. Och om man hela tiden går på klickstatistik för att avgöra vad man ska satsa på framöver så dras all media med i detta. Även public service, som borde se längre.
Så påverkas vi alla!
Just därför är det viktigt att det finns ögonblick, dagar som vigs åt något annat.
Våra judiska vänner har just avslutat sukkot, lövhyddohögtiden, som firas mot slutet av september eller början av oktober för att fira uttåget ur Egypten. För att påminna om resan och om övernattningar under bar himmel byggs hyddor på balkongen eller i trädgården. Om det är för kallt för att övernatta där, kan man i alla fall äta där. Barn brukar älska den högtiden.
Tacksägelsedagen är också en dag då skapelsens frukter uppmärksammas. Årets skörd finns ofta med som en rest från ett samhälle där fler var direkt beroende av skörden. Fast egentligen är vi fortfarande beroende, även om vi inte arbetar med jordbruk. I klimatförändringarnas tid blir vi medvetna om att goda skördar under gynnsamma väderförhållanden med lagom regn, solsken och vind inte kan tas för givet.
När jag bar in min nyfödde son för första gången i kyrkan så var det på Tacksägelsedagen. Kändes stort då. Och ännu. Minnet lever!
Att bygga en hydda där himlens stjärnor skymtar genom taket, att dekorera koret med pumpa, grönkål, purjo och vitkål är ett sätt att lyfta det vi lever av, vardagens skörd och en himmel full av stjärnor.
Så hålls jord och himmel samman. Gud och människa!
