KULTUR | KRÖNIKA
Elisabeth Gerle: Var vaksam när religion och makt går hand i hand
Publicerad 13 november 2024
Försäljning under ett av Donald Trumps kampanjmöten, som i allt högre grad lockat evangelikala, konservativa kristna.. Foto: Jessie Wardarski
DNs ingress:
Apokalyps – där har vi ett begrepp som brukar dyka upp i perioder av nöd. Ursprungligen betyder ordet något annat än vad vi tror. Ett inte lika allmänt känt teologiskt begrepp är kanske viktigare i vår förståelse av apokalyptiken. Elisabeth Gerle grubblar kring katechon.
Vad händer i en värld som leds av Trump, Putin och Xi Jinping? Ingen av dem utmärker sig för att slå vakt om rättsstaten. Även i vårt land finns tendenser att ifrågasätta rättsstatens principer. Nya lagar som tillåter ”preventiva tvångsmedel för att förebygga och förhindra allvarliga brott” innebär att staten kan genomföra husrannsakan och lyssna av medborgare i sina egna hem utan någon konkret misstanke. Det räcker att ett brott kanske är på väg att begås. Organiserad kriminalitet kräver undantag, hävdas det. Men varför inte förebygga genom att se över Lagen om valfrihet, LOV? Denna lag infördes 2008 och har lett till att i princip vem som helst kan starta en välfärdsverksamhet. Det har visat sig vara en mycket lukrativ verksamhet för organiserad brottslighet. I stället prioriteras undantag från rimlig rättssäkerhet.
Tankar om undantagstillstånd kan verka lockande i en förtvivlad tid. När nyhetsflödet fylls av ständigt nya rapporter om våld och hot om våld väcks ropen på handlingskraft. Men vad innebär det? Framväxten av illiberala regeringar i Europa och andra delar av världen gör frågan synnerligen intrikat, eftersom undantaget riskerar att sätta de demokratiska reglerna ur spel. När flera regeringar lyfter fram Undantaget väcker det stora frågor. En handlar om hopp. Vad är det vi hoppas på? Ett slut på våldet, eller ett intensifierat våld för att göra slut på det pågående? Många håller andan inför det som sker i världen. Medierna använder ofta ordet apokalyptisk för tecken på världens undergång. Men egentligen betyder apokalyps något som kastar nytt ljus över samtiden. Rätt översatt syftar det på att dra undan slöjan för att uppenbara. För de mest utsatta har apokalyptik varit ett sätt att kritisera makten.
Det är inte bara diskussionen kring klimatkrisen som gått från förnekelse till uppskjutande och numera alltmer präglas av uppgivenhet. De som hänvisar till vetenskapliga belägg för situationens allvar beskrivs som alarmister och det demokratiska samtalet förskjuts alltmer från dialog till envägskommunikation nedåt. Alltmedan utsläppen ökar. Fakta tycks irrelevanta.
Talet om världens undergång har genom århundradena använts som en självuppfyllande profetia. De bloddränkta berättelserna i Uppenbarelseboken och föreställningar om en slutstrid vid Harmagedon blev ett sätt att rättfärdiga först kristet, sedan sekulärt våld, ofta båda i kombination, skriver den amerikanska teologen Catherine Keller i sin bok ”Facing apocalypse” (2021). Att apokalypsen ses som det absoluta slutet har påverkat hela västvärldens historia, både hos dem som påskyndar slutet och dem som vill värna livet, men ändå tänker i apokalyptiska termer. Keller själv argumenterar för en motapokalyps som gör motstånd utan att hamna i svartvita motsatspar. Det farliga hoppet om en slutgiltig destruktion av världen och räddning för de utvalda göder nämligen, inte minst hos den kristna högern, en föreställning om att historien och naturen rör sig linjärt mot ett sista stopp.
Att fly till det lilla livet, till det privata, blir för många en nästan oemotståndlig frestelse, om det nu handlar om bostadskarriär, att bli försörjd av en rik man eller att odla sin trädgård. Och vem kan peka finger? Vårt behov av tröst är stort. Men vilken roll spelar då uppskjutandet? Kan fördröjningen vara inte bara en orsak till frustration för den som vill se en annan, rättfärdig, världsordning? Eller för den som vet att undantaget kan utnyttjas. Uppskjutandet kan också ses som ett hopp. Att rädda och återställa våtmarker beskrivs ofta som ett sätt att hålla tillbaka koldioxidutsläppen i väntan på att samhället ska befria sig från fossilberoendet.
Sveriges sägs ofta vara ett av världens mest sekulariserade länder. Den schablonartade motsättningen mellan sekulärt och religiöst kan emellertid ses som en chimär som döljer att vi lever i en religiosekulär kultur. Filosofen och teologen Bengt Kristensson Uggla skriver i förordet till sin omarbetade upplaga av ”Katedralens hemlighet” (Korpen) att ”religiös övertygelse och sekularisering inte utesluter varandra, varken i enskilda människors liv eller i den samhälleliga offentligheten”. Han skriver detta i polemik mot en ”religiös triumfalism” som är ”starkt kritisk mot sekulariseringen, moderniteten och det liberala samhället”. Kristensson Uggla ifrågasätter detta narrativ där sekulariseringen anklagas för att ha orsakat ensamhet och meningslöshet, ja ”till och med klimatkrisen skrivs på sekulariseringens skuldkonto”. Han menar att skapelsetron kan ses som grunden för en positiv sekularisering, inte minst för att reformationen betonade den myndiga människan och ifrågasatte kyrkans makt. Han kunde också nämnt de judiska rabbinernas samtal där olika tolkningar bryts mot varandra. Det är ytterligare en inspiration för demokrati, eftersom det på sikt ledde till ifrågasättande av religiösa hierarkier och teokrati, alltså några av de positiva inslagen i sekularisering.
Om man för ett ögonblick går bortom motsättningen mellan religion och sekularisering så kan ett annat samtal uppstå. Samtidigt som termen apokalyptisk blivit en självklar, om än något missvisande, del av kultursidornas sätt att tala om att vi lever i de yttersta tiderna, så finns ett annat begrepp, katechon, som sysselsatt teologer och filosofer i århundraden. Det handlar om uppskjutande.
Bakgrunden är några svårtydda bibelverser ur andra brevet till Tessalonikerna. Begreppet katechon kommer från det grekiska τὸ κατέχον, det som håller tillbaka, eller till ὁ κατέχων, den som håller tillbaka. Tessalonikerbrevets författare, som troligtvis inte är Paulus, förmanar där församlingen i Tessaloniki att inte leva som om Jesus skulle komma tillbaka i morgon. De ska inte låta lura sig och sluta arbeta, utan upprätthålla ordningen. Inte heller ska de vara skräckslagna eftersom något/någon håller Antikrist tillbaka. De vet ju dessutom vad det är. Laglösheten är redan verksam, enligt 2 Tess 2. Det som återstår är att ”han som ännu hindrar röjs ur vägen. Då ska den Laglöse uppenbaras”. Laglöshetens ankomst beskrivs som ett ”verk av Satan, något som bedrar dem som går i fördärvet – de har ju inte velat ta emot den kärlek till sanningen som kunde ha räddat dem. Därför låter Gud villfarelsen få makt över dem så att de tror på lögnen”.
Bibelverserna har genom tiderna tolkats på olika sätt. Från att ha varit ett rent bibliskt begrepp har katechon utvecklats till att ta plats i politisk filosofi. Där ställs frågorna på nytt. Vem, eller vad är det som håller tillbaka?
Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt hyllade Hitlers maktövertagande och såg honom som den som höll tillbaka. Schmitt tillhörde ursprungligen den konservativa revolutionen, starkt kritisk mot liberalismen. Mellan 1933 och 1945 var han medlem i nazistpartiet, utarbetade nazismens raslagar och brukar ses som nazismens politiska filosof och kronjurist. Ändå har hans idéer fått ett uppsving hos teologer som arbetar med politisk teologi. Det handlar inte minst om kritiken av liberalismen, som uppfattas som alltför individualistisk. Vidare tar de fasta på att Schmitt hävdar att alla bärande begrepp i den moderna statsvetenskapen är sekulariserade teologiska begrepp och lyfter fram att den sekulära staten lever av värderingar den inte själv har skapat. En nynationalistisk höger knyter an till Schmitts idéer om den suveräne makthavaren vars styre betonar vikten av att skilja mellan vän och fiende och bejakar undantaget som princip.
Av särskilt intresse är att tankarna om att hålla tillbaka präglar dagens ryska imperiebygge. När den rysk-ortodoxe metropoliten Kirill utlovar syndernas förlåtelse för alla som dör i kriget i Ukraina så utgår tänkandet från att kriget ses som ett sätt att hålla Antikrist tillbaka. Kriget blir ett motstånd mot den västerländska dekadensen.
Det är till och med så att alla inte vill se en framtid och ett hopp för världen. Kanske snarare tvärtom.
Exemplen visar hur tolkningarna påverkas av politisk ideologi. Det väcker frågor om vad som avses med Antikrist och vem som håller tillbaka. På ett djupare plan ifrågasätts det triumfatoriska inslaget i talet om religionens återkomst eller nya synlighet. Det finns nämligen ett antal olika kristendomstolkningar. Alla är inte lika. Hoppet om förändring eller hoppet om det man vill bevara kan skilja sig radikalt. Det är till och med så att alla inte vill se en framtid och ett hopp för världen. Kanske snarare tvärtom.
Att den som i varje ögonblick hotas av våld och förnedring söker sig till den apokalyptiska kritiken mot makten som ett hopp om en ny världsordning är begripligt. Att den som har gett upp hoppet för denna värld och söker en ny icke-materiell andlig värld bortom världsundergången likaså. För andra blir uppskjutandet i stället ett sätt att se en framtid och ett hopp. Den judiske, marxistiske filosofen Walter Benjamin skriver under sitt sista levnadsår att ”de förtrycktas tradition lär oss att det ’undantagstillstånd’ i vilket vi lever är regeln. Vi måste komma fram till ett begrepp om historien som svarar mot detta”. (”Historiefilosofiska teser”, 1940). Uppskjutandet och den tillfälliga världsordningen blir för honom liksom för Carl Schmitt ett hopp.
Begreppet katechon har alltså använts både från vänster och höger. Vad som håller tillbaka och mot vem förblir en olöst gåta, öppen för olika tolkningar. Men när religion och makt går hand i hand finns det anledning till vaksamhet.
Elisabeth Gerle har varit verksam som professor i etik vid Uppsala, senast Lunds universitet och är aktuell med boken ”Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati” (Korpen).
Läs också Elisabeth Horths artikel som fortsätter diskussionen om religionens roll.
KULTURDEBATT
Elisabeth Hjorth: Dagens debatt om religion är för besatt av det publika
Publicerad 11:20 2024 11 28
I kulturdebatten kan det nu låta som att ett kompakt täcke av sekularism just har spruckit upp. Men kristendomen har varit här hela tiden. Dess synlighet är ointressant, men innehållet och konsekvenserna är det inte, skriver Elisabeth Hjorth.
Herregud, om bara diskussionen om kristendomen i offentligheten kunde lämna besattheten vid det publika och handla lite mer om det fördolda. Då skulle David Thurfjells tolkning av ”Tunna blå linjen” (DN 14/11) kanske inte omedelbart mötas av Mattias Oscarssons raljanta motläsning och avfärdande av religionen som snömos (Sydsvenskan 18/11). Som om dagens konflikt gällde troende mot ateister och inte striden mellan olika kristendomstolkningar.
Ännu har jag inte läst någon analys av det amerikanska valet som tar sig an de andliga begär som driver de evangelikala väljarna, vilka står att finna i alla samhällsklasser. Eller, för den delen, vad det betyder att Ebba Busch är långt ifrån den enda svenska makthavare med bakgrund i den karismatiska rörelsen. Hur förslag om tiggeriförbud, informationsplikt och återvändandeåtgärder hänger samman, eller inte, med kristendomstolkning. Varför Israels krigsbrott sopas under mattan genom att hänvisa till ”rätten till självförsvar”.
Under Livets Ords glansdagar på 90-talet stod Ulf Ekman på estraden och skrek att Allah inte är någon gud, utan en ökendemon. En extrem variant av kristendom, som sannerligen har burit frukt i politiken. Något senare rasade debatten om Elisabeth Ohlsons utställning ”Ecce Homo”, som till mångas förtret försvarades av präster och biskopar. I kulturdebatten kan det nu låta som att ett kompakt täcke av sekularism just har spruckit upp.
Men kristendomen har varit här hela tiden. Å ena sidan tolkad utifrån den så kallade ”dubbla utgången”, det vill säga att mänskligheten är delad mellan dem som kommer att leva ett evigt liv med Gud och dem som inte kommer att göra det. Att denna uppfattning om det eviga spiller över i en människosyn färgad av vi och dom är inte särskilt långsökt. Å andra sidan tolkningen som tar sin utgångspunkt i att tron inbegriper hela skapelsen och därför delar de sekulära ideologiernas idéer om ”en bättre värld här och nu,” som Mattias Oscarsson skriver. Däri ingår även tanken att de olika vägarna till Gud rent av är menade att vara olika.
Det mest intressanta om kristen övertygelse som skrivits på svenska under senare tid är Johanna Larssons ”Bokstavstro”. Diktsamlingen handlar framför allt om översättning, men för samtidigt, otroligt nog, in ett evangelikalt universum i litteraturen. Både den hängivna andligheten – ”neonkorsets lila ljus/antänder våra hjässor” – och det obevekliga kravet på omvändelse, att de andra ska bli som vi. Begär efter sinnlig underkastelse och begär efter dominans. Diktsamlingens precision och hårda paradoxer är befriande att läsa när talet om kristendomen förfluffas till existentiellt meningsgörande i en postliberal tid.
Så länge teologin inte preciseras ligger det något i Oscarssons snömosiga anklagelse. Välkommen är därför Elisabeth Gerles text (DN 12/11). Hon tar sig an nationalismen som teologiskt projekt och placerar in såväl kristna härskare som filosofen Carl Schmitt i resonemanget när hon invänder mot det ”triumfatoriska inslaget i talet om religionens återkomst”.
Trygghet och tröst, tacksamhet och eufori kan springa ur en tro. Men triumf? Finns det något mer främmande för alla dem som i denna stund ropar till Gud om att få sina döda tillbaka? För den som begraver sitt barn utan att kunna begrava hoppet om att få se henne igen? För den som redan är på andra sidan eftersom inte ens en tro förmår hålla en människa kvar i livet mot sin vilja. Tro är, måste vara, motsatsen till triumf. Det är en teologisk utsaga. Kristendomens synlighet är förhållandevis ointressant. Dess innehåll och konsekvenser är det inte.
