För Livets skull – Hopp och handling inför framtiden.

Vi behöver alla göra vad vi kan för att hejda den globala uppvärmningen. Men också för att minimera risken för att kärnvapen kommer till användning. Mer är 70 år sedan de första kärnvapnen fälldes över Hiroshima den 6 augusti och Nagasaki den 9 augusti behöver vi minnas offren där. Men också göra det vi kan för att avskaffa alla kärnvapen. Läs gärna nedan:

Svenska kulturarbetare och kulturkritiker för fred uppmanar Sverige att skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.

Den uppmärksammade serien Nedsläckt land har skrämt många och fått oss att se över vår beredskap, att ha vatten, konserver, radio med batterier mm hemma. Vi menar att serien också borde väcka en viktig diskussion om vad säkerhet innebär.

På 1950-talet ville ledande politiker, även Olof Palme, att Sverige skulle utveckla egna kärnvapen.  Men 1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb, av ett 20-tal intellektuella. AMSA och Socialdemokratiska kvinnoförbundet med Inga Thorsson i spetsen drev en kampanj emot och lyckades förhindra svenska kärnvapen. När Olof Palme 1985 svarade ja på Den Stora Fredsresans fråga om att förbjuda kärnvapen tvekade han inte längre.  Vi har en stolt kvinnohistoria av kärnvapenmotstånd med kvinnor som Bang, Inga Thorsson, Sara Lidman och Karin Söder att knyta an till. De visste alla att kärnvapen var uteslutet.

Världen ser annorlunda ut idag. Men kärnvapen har inte blivit mindre farliga. Tvärtom. Deras sprängkraft har ökat och de läggs nu in i all krigsplanering. Som kvinnor vill vi stå upp för livet. MAD, doktrinen om Mutual Assured Destruction, utger sig för att garantera säkerhet genom avskräckning. Men den dag vapnen kommer till användning är det för sent. Då finns ingen säkerhet kvar. Då sker just ömsesidig förstörelse.

Därför är det förbud mot kärnvapen, som 122 stater, däribland Sverige, röstade igenom i FN:s generalförsamling 2017, löftesrikt. När 50 stater ratificerat konventionen, blir den gällande. Det är enligt vår uppfattning det starkaste argumentet för en snabb svensk ratificering. En sådan kan påverka andra staters ställningstaganden, en möjlighet vars betydelse inte bör underskattas.

Med konventionen om kärnvapenförbud etableras och bekräftas en ny internationell norm: ett absolut nej till kärnvapen. Enligt vår analys stärker ett sådant nej andra regelverk snarare än att underminera dem. Ickespridningsavtalet kan i en process på väg mot totalförbud av kärnvapen få det explicita stöd det så väl behöver. I nuläget har 70 stater undertecknat konventionen, 22 har ratificerat den, bland annat Nya Zeeland/Aotearoa, Sydafrika och Österrike. De brister i kontrollmekanismer som bland andra Sverige påpekat bör inte förhindra Sverige att ratificera konventionen. Det bästa får inte bli det godas fiende.

Den mycket sevärda TV-dokumentären ”Mannen som räddade världen” skildrar den ryske officer, Stanislav Petrov, som ansvarade för Sovjets kärnvapenmissiler. Han blir 1983 informerad om att ett kärnvapenanfall från USA är på väg. Han väljer att avvakta för att invänta ytterligare signaler. De blir emellertid alltmer samstämmiga. Ändå ger han order om att inte besvara anfallet. SVT presenterar Stanislav Petrov så här:

”Nästan ingen vet hans namn. Ändå har hundratals miljoner människor honom att tacka för att de lever. Stanislav Petrov var den ryske officer som lät bli att trycka på den röda knappen. Därmed avvärjde han ett förödande kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. Ett krig som sannolikt skulle ha ödelagt den värld vi lever i.”

I dokumentären får tittarna följa hans tankar. Han frågar sig vad som skulle hända om han gav order om motanfall. Inte bara fienden, USA, skulle då gå under, utan även Sovjet och Europa. Vem hade då vunnit? Ingen! Han beordrade därför att Sovjet inte skulle göra någonting. En halvtimma senare visade det sig att det var fel på alarmsystemen. Stanislav Petrov var klok nog att tänka ett varv till. Var han naiv? Knappast!

Vi som undertecknat den här artikeln menar att han var mycket klok. Vi behöver fler sådana människor idag. Vi behöver också ställa oss frågan vad som händer nästa gång det blir fel på alarmsystemen. Med detta inlägg vill vi uppmana svenska politiker att inte gå in under NATO:s kärnvapendoktrin utan istället underteckna konventionen om förbud mot kärnvapen. Kärnvapen är en sorts domedagsvapen, som aldrig mer får tillåtas komma till användning. Då kan vi inte stillatigande åse hur de planeras in i all krigföring. Kärnvapen är ett hot mot mänskligheten. Ja, redan blotta existensen av kärnvapen i ett lands militära arsenal är inte bara ett hot utan ett brott mot mänskligheten.

Vi uppmanar den svenska regeringen med samarbetspartier att arbeta för kriminalisering av kärnvapen. Vi vädjar till den svenska regeringen med samarbetspartier att föreslå lagstiftning som omöjliggör för Sverige att gå in under NATOs kärnvapenparaply. Sara Lidman skrev under motståndet mot tanken på en svensk atombomb:

”Vi kan inte skapa en levande fjäril, inte ett grässtrå kan vi åstadkomma – ska vi då vara till den grad förmätna att vi laborerar med utsläckandet av allt liv, som om vi vore odödliga själva…” (Sara Lidman i Skall Sverige ha atombomb? 1958, s. 65f.)

Sara Lidmans svar var ett tydligt NEJ. Det är också vårt svar till förekomsten av kärnvapen. För mänsklighetens skull. För våra barns skull. För livets skull.

De resurser som eventuellt skulle krävas för NATO-medlemskap bör istället användas för att bekämpa klimathotet och för att skapa en verklig säkerhet där inte minsta dataangrepp kan lamslå eller i värsta fall utplåna våra samhällen. Genom att skriva under konventionen mot kärnvapen tar Sverige ett litet men viktigt steg mot en tryggare värld.

• Kerstin Blomberg, aktivist och författare.
• Elisabeth Gerle, professor i etik vid Lunds universitet och präst, som f.n. skriver en bok om Den Stora Fredsresan.
• Kerstin Grebäck. f.d. ordförande för Women´s International League for Peace and Freedom, f.d. generalsekreterare i Kvinna till Kvinna.  
• Anna Karin Hammar, teol.dr., ordförande Svenska präster och pastorer mot kärnvapen.
• Ann Cathrin Jarl, teol. dr och präst.
• Maria Küchen, författare.
• Maria Werger, konstnär.
• Eva Österberg, professor emerita i historia vid Lunds universitet.

P.S. Den här debattartikeln skrevs innan Sveriges regering beslutade att inte skriva under konventionen om förbud mot kärnvapen. Men den ratades av DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskans debattsidor.

Nu kommer den här istället. Når kanske inte så många. Men sprid gärna om ni vill. Kanske har vi kvinnor med historisk erfarenhet och ett humanistiskt perspektiv också något att säga, även om vi inte passar medielogikens krav på enkla budskap och klickvänlighet. I februari skrotade både USA och Sovjet icke-spridningsavtalet som utlovade såväl nedrustning av kärnvapen som icke spridning till nya länder.

Avtalet om att skrota medeldistansrobotar slöts i december 1987.  INF-avtalet, Intermediate-Range Nuclear Forces, slöts i Washington D.C. 1987 och verkställdes 1991. Det innebar att dessa kärnvapen med relativt kort räckvidd skrotades. Detta brukar ses som slutet på kalla kriget och som ett resultat av de starka fredsrörelserna på 80-talet. Nu har både USA och Sovjet lämnat detta avtal. Det finns alltså starka skäl att bilda opinion mot kärnvapen igen.