Idag minns vi Olof Palme. Sorgen väcks till liv. Att vi fick indicier för vem som sköt den råkalla februarikvällen, men inga tekniska bevis, har skapat en antiklimax. Ingen är dömd.
Men vi påminns om hur historien förändrades. Samma dag som han mördades hade han tackat ja till att medverka i en s.k. Ja-konferens i maj samma år. Tanken var att konstruktivt gå vidare tillsammans med alla de regeringar som svarat ja till den Stora Fredsresans frågor i Europa. Självklart var Olof Palme ett viktigt nav att bygga kring.
Jag berättar om vad detta betydde för projektet Den Stora Fredsresan i min bok, nyss uppmärksammad av Maria Schottenius i DN på nationaldagen 6 juni. (Se tidigare blogg eller file:///C:/Users/elisa/Documents/Allt%20%C3%A4r%20om%C3%B6jligt%20PR%20DSF/Helsida%20i%20DN,%20Maria%20Schottenius%20anm%C3%A4ler%20boken..pdf.)
Boken inleds med att jag avbryter Olof Palme i Kungsträdgården för att vi först måste ställa de fem frågorna. Glömmer aldrig hans glada skratt när han uppfattat situationen. Det syns i bilden ovan. Alla som såg upp till Olof Palme jublade. Men han var också omgiven av många hatare. Också de jublade, eftersom han blivit avbruten. Det blev tydligt när Rapport sände inslaget samma kväll.
Det fanns ett starkt hat mot Olof Palme. Den nu utpekade misstänkte befann sig bland dessa. Jag vill inte spekulera om det var därför han inte granskades medan tid fanns. Det får andra göra.
För mig är det en dag som påminner om Olof Palmes politiska betydelse och hans internationella storhet. När resan fortsatte till Afrika, Asien, Latin Amerika, Pacific, USA och Sovjet sken människor upp när vi sa att initiativet kom från Sverige. Ah, Olof Palme!
Men precis som Maria Schottenius påpekar i DN så var det inte många världsledare då, som skulle låta sig avbrytas och dela glädjen med folkrörelser för fred. De lär vara ännu färre idag.
