”Mikkelsmäss – Draken är besegrad…vet att hans tid är kort!”

Texterna ur Uppenbarlesboken, handlar om kampen mot det onda. På Mikkelsmäss berättas om ängeln Mikaels kamp mot draken. Striden slutar med att draken och hans änglar, ”våra bröders anklagare” kastas ut ur himlen för ” det fanns inte mer någon plats för dem i himlen”. Nu kan inte den gamle draken från urtiden längre anklaga inför Guds ansikte dag och natt. För han är nedstörtad. Men ve över jorden och havet…. ”hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort”.

Jag har alltid blivit tröstad av den här berättelsen ur Uppenbarelseboken 12: 7-12. För att den vågar tala om det onda. Utan att jollra bort den. För då blir ondskan privatiserad, något som bara finns hos den enskilda. Men idag ser vi att både gott och ont finns mellan oss, inte bara inom oss. Kaosmakter i himlarymderna, talas det om i Bibeln. Det är inte utan att man kan få associationer till både internet och trollfabriker.

De apokalyptiska skrifterna har alltid lästs av människor i svåra tider, som ofta sett sin tids tyranner skymta i berättelserna.

Naturligtvis finns det en fara att tolka in samtidens händelser alltför bokstavligt. Eller att göra partipolitik av Bibeln. Samtidigt är Bibelns berättelser inte neutrala gentemot ondskan utan genomsyras av kravet på rättvisa för de förtryckta, för dem som hånas och anklagas av de mäktiga.

När Trump gick ut med beskedet att han testats positivt för Covid 19 hörde jag många säga: Somliga straffar Gud genast. Fast det var sällan de kristna. De kristna ville trots allt hålla fast vid fiendekärleken. Biden har ställt in alla kritiska medieinslag och säger att han ber för president Trump.

”Blame the victim” brukade vi säga när jag bodde i USA. Vi var kritiska mot att det är så lätt att lägga skulden på den som drabbats värst. En mycket vanlig taktik när det gäller svarta och fattiga överhuvudtaget. De har inte ansträngt sig nog. Inte varit flitiga nog i skolan. Osv osv. Att de skolor de hänvisats till varit undermåliga och deras bostadskvarter genomsyrade av knarkhandlare har inte spelat någon roll.

Självklart har varje människa ett ansvar. Men de som ständigt anklagar den som ligger, utan att ta hänsyn till förhållanden runt omkring blir lätt ondskans hantlangare. Och jag kan inte låta bli att tänka att Trump lever av att anklaga andra, särskilt dem han ser som svaga. Förakt för svaghet har vi sett förr i historien. Just därför känns det hoppfullt att tänka om den som ständigt anklagar andra att ”…hans tid är kort!”.

Vi vet inte. Striden mellan ont och gott pågår. Den är inte över. Det är inte så enkelt att det handlar om en presidentkandidat mot en annan. Men för en hel värld har det stor betydelse vem som blir vald till president i USA. För klimatet är det helt avgörande.  Så många vill inte veta att det handlar om en stor omställning, också till en ny livsstil. Lättare då att tala om fake news, så slipper man se. Eller inse. Tills det är för sent. Lättare att peka finger.

Att anklaga är Drakens metod. Det vet vi från Mikaeli. Metoden handlar om att så split och ingjuta en känsla av kaos och uppgivenhet. Därför, att bli av med det ständiga anklagandet utifrån rykten, det är något att längta efter!

Jag längtar efter ledarskap som vill ena inte splittra. Vi behöver det för världens framtid. Konstigare än så är det inte.