Jordiskt och himmelskt. Så nära! Plötsligt fungerade varken swish eller mobilt bredband på mobilen. Apparna hade följt med från den gamla när jag fick ny. Men de måste aktiveras på nytt. Och så fick jag på en av årets sista dagar tag på min alltid lika tjänstvilliga bankrådgivare. Vi försökte lite via nätet, tills han sa.
– Hur långt har du hit?
-Högst en kvart.
Sagt och gjort! Jag kastade mig på cykeln och efter några minuter fungerade allt igen. Skönt!
När jag kom ut på gatan igen såg jag att det inte längre fanns någon kö utanför domkyrkan. Så länge sen jag var inne där. Med raska kliv gick jag över gatan och släpptes in. Där fanns plats för en till.
Underbart att uppslukas av katedralens stillhet och att få tända ett ljus för alla nära och kära. Byta några ord med Robban.
–Minns du när du hade julottan här? undrade han.
Om jag minns! Det var en av alla fina gudstjänstupplevelser här. Midnattsmässor där var och en har sin uppgift har avlöst varandra genom åren. Jul, påsk och pingst. Katedralen omsluter mitt liv. Prästvigning, doktorspromotion och alla andra högtidliga och vardagliga gudstjänster.
Tänk att bara få slinka in för att tända ett ljus. Katedralen öppnar för det transcendenta, det som den svenskfödde filosofen Martin Hägglund, i sin bok Vårt enda liv hävdar måste bytas mot det immanenta. Jag är tveksam till att ställa jord och himmel mot varandra. Vi behöver båda! Symboliskt på samma gata.
Ps. Kanske jag återkommer till Hägglunds tes. Intressant bok men varför denna totala motsättning?
Petra Carlsson har en klok och läsvärd artikel om detta i DN 2020 01 30
”Svensken Martin Hägglund har hyllats för sin bok om ”sekulär tro”. Men en föreställning om Gud är inget hinder för en existentiellt, demokratiskt och ekologiskt hållbar framtid – och Hägglunds vision är fullt kompatibel med en kristen vision, skriver teologen Petra Carlsson.”
Längre ner i artikeln visar hon hur Emilia Fogelklou var inne på liknande tankar men från en religiös utgångspunkt. Hon refererar hon också till min goda vän Catherine Keller och skriver:
”I Kellers tolkning är det ett oändlighetens mysterium i den meningen att vi omöjligt kan överblicka alla de ömsesidiga beroendeförhållanden, materiella som immateriella, som utgör och möjliggör varje enskilt nu. Vilka organismer, människor och ting, nära och långt borta, gör det möjligt för dig att sitta där du just nu sitter, att hålla dig varm, vid liv, vara del av något snarare än inget? Varje ”nu-tid” uttrycker på så sätt ett teologiskt politiskt och ekologiskt imperativ: Just nu är vi alla beroende av varandra, av det här livet, vilket manar oss att svara an och i den meningen ansvara för den värld vi delar. För Keller, precis som för Hägglund, utgör detta sedan grunden för en djupgående kritik av kapitalismen och dess klimatrelaterade konsekvenser.
Det meningsfulla i den begränsade tid vi har får oss alltså att kritisera rådande system. Och kanske, precis som i Hägglunds vision, får det oss en dag att ersätta tillväxthetsen med meningsfull nu-tid där goda relationer mellan arter och människor – och varför inte till Gud för de ”religiösa” – får vara grunden i vårt samhällsbygge.” Läs hela: