Det är något som inte stämmer med julkrubban
Tittar igen på min gamla julkrubba. Österns vise kommer allt närmare. De går vilse utifrån sina kalkyler och hamnar därför hos kung Herodes i Jerusalem. Men till sist hittar de fram till barnet i Betlehem. Där är riktigt varmt och skönt. Djuren utstrålar värme. Han visste nog vad han gjorde den där värdshusvärden som hänvisade dem till stallet. Där var betydligt mer ombonat än i de små kalla rummen inomhus.
Ändå är det något som inte stämmer. Barnet är alldeles för stort. Och har för lite kläder. Inget ombonat där inte. Medan Josef är ute för att skaffa mat håller en herde vakt tillsammans med Maria. Så ser den ut min barndoms julkrubba. Ganska skamfilad om sanningen ska fram.
Berättelsen verkar mer aktuell än någonsin. Dagens tyranner vill inte bli störda i sin maktutövning. Inte bli granskade eller besvara frågor. Varje antydan om barn som behöver hjälp kan legitimera hetsjakt.
Det barn som står i centrum under julen föddes in i en värld med mycket oro och våld. Inte så olik vår samtid. Ändå ljuder orden om fred, om att manteln som fläckats av blod ska brännas, förtäras av eld.
Det är vad alla adventsstjärnor tyst berättar om. Även för den som glömt berättelserna för länge sen strålar ljuset i mörkret och vittnar om en värld där ljuset övervinner mörkret. Där det inte bara finns tyranner utan också människor som vill varandra väl. Där det finns plats för den som inte passar in, kanske inte stämmer. Österns vise inser att stjärnan ledde dem till något annat och större än Herodes palats.
Slår följe med dem nu när de kommer allt närmare.