Mänskliga rättigheter i politiken är långsiktig realism.
I debatten ställs nu mänskliga rättigheter mot realism. Men att kräva mänskliga rättigheter handlar inte om idealism utan om verklig realism, både inom inrikes och utrikespolitik. Där medborgare har yttrandefrihet och kan kritisera makthavare, både religiösa och sekulära, minskar fattigdom och utanförskap. Det är alltså djupt realistiskt att tala om mänskliga rättigheter även inom utrikespolitiken, menar jag. Det är ett sätt att förebygga krig. Men det handlar inte bara om yttrandefrihet utan också om rätt till arbete, bostad, utbildning och rent vatten. Där är det viktigt att kvinnor har egen ekonomi, vilket de faktiskt har i Saudi Arabien, enligt initierade källor.
Men det är skillnad på export av vapen och andra varor. Vi skulle inte ursäkta knarkhandel genom att säga att om inte vi säljer, så gör någon annan det. Men så resonerar vi om vapenexport. Det är de mest utsatta som betalar priset. Inte alltid i dollar men med ofrihet. I Saudi sitter yttrandefriheten trångt och kvinnor behandlas som en andra klassens medborgare. Detta hör samman med en alldeles speciell tolkning av Sharia som inte delas av alla muslimer. Vissa framsteg lär ha skett under den senaste kungen. Men vilken makt har kungahuset gentemot de religiösa ledarna? Den frågan är inte lätt att besvara.
Ekonomiskt gäller att den svenska vapenindustrin är understödd av svenska skattemedel. Projektering och utveckling bekostas alltså av svenska skattebetalare, eftersom Sverige vill ha en egen försvarsindustri. De långa serier som uppstår via export kommer däremot inte tillbaka till statskassan utan till andra investerare. Men kvinnor och de mest utsatta i världen betalar det högsta priset genom ofrihet, våld och brist på yttrande – och rörelsefrihet. De subventionerar alltså vårt försvar. Jag menar att detta är orimligt. Mänskliga rättigheter är en grundbult för fred och frihet. Överallt!
Läs även äb Antje Jackeléns inlägg i SvD och Svante Fregerts ledare i KT.
