https://www.sydostran.se/ledare/ledarkronika-pa-e22-an-kandes-det-in-pa-kroppen/
Den här vintern har bjudit på en hel del snökaos. Även i södra Sverige. Där är det inte lättare när snön fyker. Helst bör man då stanna hemma och absolut inte ge sig ut i bil. Samtidigt visade stoppet på E22 både brist på ledarskap och samordning mellan de myndigheter som borde agerat snabbare och mer effektivt. För många aktörer gör det också svårt. För att inte tala om att det borde vara förbjudet att köra lastbilar utan vinterdäck på våra vägar.
Läs min krönika här:
Elisabeth Gerle: Ledarkrönika: På E22:an kändes det in på kroppen
Elisabeth Gerle
Vårt gemensamma samhälle har länge varit utsatt för angrepp. När människor fastnade på E-22:an i snökaos blev det uppenbart. Drabbade tågresenärer har insett det för länge sedan. Snö och kyla är inget nytt, inte ens i Skåne där den fykande snön ofta täpper till vägarna. Inte minst sedan alléerna av raka almar fått stryka på foten för att bredda vägarna. Nej, det var inte snön som var problemet utan bristen på beredskap.
Sven Lindh, som varit biträdande vägmästare i Dalsland berättar för Peter Kadhammar på Aftonbladet att de på 1960-talet hade beredskap dygnet runt varannan vecka och alltid var tillgängliga på telefon. Tomas Blomqvist i Umeå rapporterar att nästan tusen väghyvlar, lastbilar, plogutrustningar, sandnings- och saltningsutrustningar såldes utomlands för att konkurrenter inte skulle kunna lägga beslag på dem.
Privatiseringarna och avregleringarna som infördes på 1990-talet tycks ha raserat både beredskap och myndigheters ansvar. Vägar, skolor, järnväg, elnät. Allt skulle privatiseras. Det skulle bli billigare hette det då. Och mer effektivt. Nu vet vi att den enda vägens politik med ett antal olika utförare tvärtom blev dyrare och mindre effektiv. Akuta åtgärder följer nämligen en mycket dyrare taxa.
”Det svåraste angreppet är att människor blir hänvisade till sig själva”
Elisabeth Gerle
Men det svåraste angreppet är att människor blir hänvisade till sig själva. Visst uppstår hjälp och omsorg mellan drabbade människor som möts som främlingar på nedisade perronger och fastfrusna tåg. I nödlägen uppstår spontana livsyttringar, som den danske filosofen och teologen K.E. Løgstrup (1905- 1981) lyfte fram i sin bok Det etiska kravet (1956). Han beskriver hur var och en av oss har den andres liv i sina händer. Det tillhör det förpolitiska livet, som vi delar med varandra som människor.
I det politiska livet brukar vi tänka att vi har ett sorts samhällskontrakt mellan medborgare och myndigheter. Det är därför det blir så förödande när myndigheterna sviker. Louise Bringselius påpekar i Sydsvenskan 15 januari: ”Man överger inte sina medborgare för att sedan peka finger åt dem.” Frustrationen och övergivenheten riskerar att leda till uppgivenhet och misstro mot hela samhället.
De som satt fast i sina bilar på E22:an upplevde det in på bara kroppen. De myndigheter som skulle tagit ansvar och samordnat hjälpen förstod inte allvaret i tid och ingen vågade fatta beslut. I stället försökte man skylla på de människor som fastnat i snön. I stället för att fatta nödvändiga beslut fattades inga, för att de olika myndigheterna vara rädda för att göra fel.
Idag när varningarna för att krig inte kan uteslutas förs ett antal olika debatter; om det är farligt att bli rädd, om hur man talar med barn om detta, om krigsrisken verkligen ökat som det hävdas från Sälen, och inte minst, om vilka som hör till eller inte. Fast att tala om vilka som är pålitliga medborgare eller inte lär knappast gynna sammanhållningen. Det vore vettigare att tala om hur viktigt det är att vi ser oss som medborgare, inte som kunder, när det handlar om att se över beredskapen. Först av allt behöver vi se att vi hör till. Ett samhälle och en värld.
Elisabeth Gerle, aktuell med boken Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati, nu i ny upplaga
