Det finns kvinnor som har en liten duk på diskbänken. Bredvid den flätade bullkorgen. Nej, de finns nog inte längre, men i min barndom. De tillhörde den skötsamma arbetarklassen, som kokade kaffe att drickas inför TV på kvällen. Bullarna togs ur frysen och värmdes om de inte var nybakade från dagen. Det var kvinnor som månade om sina män och sina barn och såg till att TV-kannan hade nybryggt kaffe till Rapport.

 

Innan dess skulle kvällens måltid vara avklarad, disken diskad eller placerad i diskmaskinen. Och diskbänken ren. Nästan polerad. Detta var före marmorskivornas intåg. Duken placerades som kronan på verket, gärna med en liten vas blommor på. Nu var jobbet klart. Kvällsvilan väntade. Även den med viss omsorg och uppassning förstås. Kvinnor arbetar aldrig 6 eller 8 timmar.

 

En man från den generationen säger förnöjt att hans fru aldrig blir arg på honom. Bara om han inte torkar av diskbänken när han diskat. Plötsligt rinner alla minnen från 50-60 talen upp. Då var köket kvinnans revir. Där var hon drottning.

 

Jag tänker på dessa kvinnor. På den förnöjsamhet de utstrålade när de placerade duken på diskbänken. En tillfredsställese över väl utfört arbete. Självklart var deras omsorger i princip osynliga tills de försvann. Men då förstod man.

 

De var inte nödvändigtvis hemmafruar. Kanske arbetade de deltid, tom heltid i vårdsvängen eller på ICA. Men de visste sitt värde.

 

Min barndoms kök såg inte ut så. Ofta lämnade mamma disken till mig eller min syster medan hon gick för att vila efter maten. Hon levde med en hel del smärta. Men tallrikar och mat skulle plockas undan genast efter maten. Ifall det kom någon. Grannar tittade in för att prata en stund eller fråga om något. De messade inte. Då skulle inga smutsiga tallrikar stå framme på borde. Om man väntade en liten stund med disken var ok. Bara den stod på diskbänken.

 

Skötsamhet, arbetsamhet, renlighet. Dessa grundvärden hos arbetarklass och lägre medelklass. Det som byggde folkhemmet. Var blev ni av alla drömmar? För ja, barnen drömde vidare än om en duk på diskbänken. De gav sig av. Sökte nya arenor.

 

Då var det klara och tydliga roller för vem som gjorde vad. Ofta en stor ensamhet och ofrihet. Det var inte bara förnöjsamhet som skymtade utan nedgrävd bitterhet som sipprade fram i mungiporna.

 

Nu håller något nytt på att bryta fram. Och då kan det låta så här:

-Vi är två kvinnor i den här relationen.

Så beskriver en kvinna sin relation. Hon vill inte att hennes lesbiska relation ska hamna i det traditionella man-kvinna mönstret, som så ofta präglas av över och underordning.  Kanske menade hon också att båda står för omsorg.

 

Jag tror att vi står inför ett kvalitativt språng. Män som inte kräver, eller förväntar sig att bli uppassade längre, har lärt sig att ta hand om sig själva. Laga, mat, städa, göra rent på diskbänken. Frågan är om de har lärt sig det där lilla extra? Att måna om den andra, att göra det lite fint. Och om kvinnor har lärt sig att släppa på sina revir och tillåta köket att bli lite queer, udda och könsöverskridande?