https://www.dn.se/kultur/elisabeth-gerle-sa-kan-hopp-kan-vara-nagot-helt-annat-an-

KULTUR

Elisabeth Gerle: Så kan hopp vara något helt annat än banal optimism

I Sverige har vi vant oss vid en självbild som det mest sekulariserade landet i världen, skriver Elisabeth Gerle.
I Sverige har vi vant oss vid en självbild som det mest sekulariserade landet i världen, skriver Elisabeth Gerle. Foto: Ryan McGinnis/Alamy

I sin senaste bok läser feministteologen och professorn Catherine Keller Uppenbarelseboken inte som undergångsprofetior utan som hopp för dem som drabbats av tyranner och imperier. Hela hennes författarskap är som en motkraft mot svartvita, tvärsäkra teorier och teologier, skriver Elisabeth Gerle.

I Sverige har vi vant oss vid en självbild som det mest sekulariserade landet i världen. Nästan varje samtal som berör religion eller andlighet inleds med orden: ”Jag är inte religiös men… ” Eller: ”Jag är inte troende. Men visst har jag ett intresse för det andliga”. I självbilden ingår en självklar motsättning mellan det sekulära och det religiösa som gör oss blinda för det historiska arv där religion, filosofi och samhälle samverkat genom århundraden. Vi riskerar därför att inte bara göra oss kulturhistoriskt urarva utan stumma inför bibliska metaforer. Fenomenet är utbrett globalt. Jag mötte det första gången hos indiska statsvetare när jag skrev min avhandling i Princeton. Att markera att man inte är religiös har blivit en kliché, en schablon, men också en hyllning till högmodernitetens ideologiska sekularism, med religionsfientlighet eller beröringsskräck mot allt andligt. Men en sekulär stat som inte särbehandlar utifrån en viss religion går utmärkt att förena med en positiv syn på religiösa människor och på andlighet som en del av livet. Här har den svenska regeringen varit märkligt tondöv som tillåtit köptempel att hålla öppet medan stora katedraler tvingats begränsa antalet besökare till 8. Är det för att existentiell hälsa inte längre skulle ingå i det som kallas folkhälsa?

Många amerikaner har emellertid under senare decennier känt ett allt större behov av att distansera sig från den närmast militanta tvärsäkerheten hos evangelikala, konservativa kristna som tillhör expresidentens stödtrupper med egen politisk agenda. De väljer då ofta att kalla sig andliga snarare än religiösa. Men många fler skyggar inför tvärsäkra trosutsagor, även bland dem som bejakar sin egen religiositet och ser sig som sökare eller troende.

Teolog och professor Catherine Keller.
Teolog och professor Catherine Keller. Foto: catherineekeller.com

Trenden finns också hos oss. Allt fler söker sig mot de andliga källorna. Men få ger sig i kast med de svåraste texterna som får ledare med så kallad framgångsteologisk profil att motsätta sig allt som hjälper världen att överleva. I sin senaste bok. ”Facing Apocalypse: Climate, Democracy and Other Last Chances”, kastar sig Catherine Keller ut på djupt vatten och läser Johannes uppenbarelse från andra hållet. Inte som undergångsprofetior utan som hopp för dem som drabbas hårdast, av tyranner och imperier.

Catherine Keller läser i tandem med samtiden och knyter an till mystikens öppenhet bortom det tvärsäkra.

Bibelns sista bok, den märkliga Johannes uppenbarelse, har tiderna igenom både fascinerat och stött bort. Luther menade att den borde utgå som biblisk skrift. Finns det någon anledning att bry sig? Även om man håller med den sene Jürgen Habermas om att inte bara de religiösa bör förstå det sekulära språket utan också tvärtom, så är det svåra texter Keller läser i tandem med samtiden. När hon ”som i en dröm” läser Uppenbarelseboken landar hon inte i högerns profetior eller förutsägelser eller i den tvärsäkerhet som präglat så många senare ”religious know-it-alls”. Istället knyter hon an till mystikens öppenhet bortom det tvärsäkra.

Keller inleder med en bred översikt över hur ordet apokalyptisk återkommer i samhällsdebatten och i politiska analyser, ofta med en förförståelse där ett apokalyptiskt skeende innebär slutet, ungefär som Harmagedon, profeten Hesekiels metafor när han beskriver slutstriden mellan ont och gott. Orden signalerar kris, fara eller avgörande slag.

”La virgen del Apocalipsis”/”Apokalypsens jungfru” av Miguel Cabrera, 1760.
”La virgen del Apocalipsis”/”Apokalypsens jungfru” av Miguel Cabrera, 1760. Foto: Archivart/Alamy

Det finns många exempel i historien på hur människor har läst in sin samtids tyranner som kommer att besegras i slaget vid Harmagedon. Under kalla krigets höjdpunkt var det ryssen eller Sovjetimperiet som skulle besegras. Nu kan man möta metaforer som den biologiska mångfaldens Harmagedon. Keller skriver också in samtidens hot, ibland på ett aningen förutsägbart sätt, men alltid språkligt nyskapande. Hon tar ett grepp om de mest destruktiva bilderna i sitt kalejdoskop, vrider och ser hopp, upprättelse. Hon skriver med bred beläsenhet i ett rasande motstånd mot den apokalyptiskt laddade kristna höger som långt före Trump tolkade varje katastrof som ett förutbestämt tecken på Guds vilja, och om den var stor nog som ett förebud om Kristi återkomst. Långt från det sekulära Sverige kan tyckas.

Men Keller skriver inte bara för kristna eller för judiska mystiker och exegeter som hyllar hennes djupgående förståelse för ordens grundbetydelser på hebreiska och grekiska. Hotet mot demokratin angår oss alla, menar hon. Hon hämtar inspiration från radikala grupperingar som historiskt ställt sig utanför samhället. Ibland kan det vara nödvändigt. Ändå undrar jag ibland hur detta går ihop med de ofta långsamma, pragmatiska processer med kompromisser och förhandlingar som demokratin förutsätter. Men Keller söker nya vägar. Genom hennes lins ser vi plötsligt en motbild till ”Trumpokalypsens” girighet. Istället för att ”bygga en mur och låta dem betala” lyfter hon fram Johannes vision av staden utan murar. Medan kapitalismen framställt sig som demokratins trogna maka söker hon sig bortom konflikten mellan nationalstatsfolket och det internationella marknadsfolket och menar att kapitalismen endast kan överleva genom att begränsa sin lust att förvandla allt till varor på en marknad. En viktig påminnelse för svenskar som alltmer ser sig som konsumenter på en global marknad, inte som medborgare.

Det gäller att undgå den numera närmast trendiga hopplösheten, eftersom den normaliserar en passiviserande pessimism.

Om man inte har klart för sig hur den kristna högern lutar sig mot bibliska undergångsmetaforer blir det svårt att förstå syftet med hennes bok. Men liknande synsätt finns inte bara i USA. De har burit fram Bolsonaro i Brasilien där skövlingen av regnskogen i en galopperande takt utarmar den biologiska mångfalden och förstör människors hälsa och jordens lunga och koldioxidsänkor. Brasilianska befrielseteologer kallar honom ”Bolsonero” med en allusion till imperiets kejsare i Rom, som oavsett sanningshalt associeras med brutalitet och arrogans. Att Lidl, Willys och andra kedjor fortsätter att sälja billigt brasilianskt kött, som konsumenter köper fast de vet, visar hur svårt det är att ta sig ur dansen runt guldkalven.

Går det då att känna hopp i en tid när klimatkrisen kastar allt djupare skuggor över framtiden? Keller navigerar mellan det förnekande av klimathotet, som hon förknippar med bland andra konservativa, fundamentalistiska kristna och senkapitalismens optimism att tekniken löser allt. Det gäller att undgå den numera närmast trendiga hopplösheten, eftersom den normaliserar en passiviserande pessimism. Keller ser hopp som något helt annat än banal optimism. Det gäller att inte ge upp även om utgången är oviss. Osäkerhet är en del av livet.

”Facing apocalypse” av Cathrine Keller.
”Facing apocalypse” av Cathrine Keller. Foto: Orbis Books

Kellers författarskap kan läsas som en motkraft mot svartvita, tvärsäkra teorier och teologier. Hon betonar återkommande att apokalyps inte betyder slutet utan bör förstås som alarm, varning. Bokstavligen betyder apokalyps att dra undan slöjan. Som en uppenbarelse. Redan i sin bok ”Apocalypse now and then” från 1996 gav hon sig i kast med temat. Hon hävdar att sättet att tänka kring apokalyps som det absoluta slutet påverkat hela västvärldens historia, både hos dem som påskyndar slutet och dem som vill värna livet, men ändå tänker i apokalyptiska termer. Keller argumenterar istället för en motapokalyps som gör motstånd mot nedbrytningen utan att hamna i svartvita motsatspar. Medan högerns religio-politiska läsning av Uppenbarelseboken hindrar alla investeringar i en hållbar gemensam framtid och ser FN och EU som djävulens redskap, så läser hon och mediterar fram bilder från andra hållet. I likhet med radikala millennialister står radikal förändring med rättvisa åt de förtyckta och omsorg för de sårbara i centrum, det som var de judiska apokalyptiska rörelsernas utgångspunkt och sedan blev en del av de kristna arvtagarnas eskatologiska hopp.

För den som vill komma bortom klichéerna och öppna upp tusenåriga metaforer har Catherine Kellers författarskap blivit en guldgruva

Keller ser vetenskap och religion som samverkande i allians för att möta framtiden. Här är hon i gott sällskap med en majoritet av judar, kristna, muslimer, ateister och agnostiker. Bibliska metaforer kan tydliggöra skeenden och fungera som väckarklocka. Den amerikanske eko-aktivisten Bill McKibbens beskriver till exempel den pågående utrotningen av arter som att skriva Genesis baklänges, det vill säga att göra om intet den skapelse som poetiskt skildras i Bibelns första kapitel med det återkommande omkvädet. ”Och Gud såg att det var gott.”

Att omintetgöra skapelsen är också en process. Likt den skapelse Keller i boken ”Face of The Deep” från 2003 ser som framsprunget i en process ur de stora djupen, så är nedbrytningen något som smyger sig på i små steg. De som drabbas först har alltid vänt sig till Uppenbarelseboken för tröst och hopp om att de politiska och ekonomiska krafter som struntar i livets väv av ömsesidiga beroenden ska besegras. Det präglar även Kellers meditationer.

Draken som vill sluka det nyfödda barnet lyckas inte. Och den Gud som tillsammans med jorden ropar i födslovåndor som en förstföderska framträder som totalt lojal och medkännande med sin skapelse. För den som vill komma bortom klichéerna och öppna upp tusenåriga metaforer har Catherine Kellers författarskap blivit en guldgruva.

Läs mer: ”Den nyliberala epoken har skadat känslan av delaktighet i samhället”

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatet
Religion
Essän

banal-optimism/