Snart är det adventAnkomst! Det längtar vi efter. Vi är många som hade velat trängas i kyrkorna för att sjunga Bereden väg för Herren och Hosianna. Dela jublet inför fredsfursten som rider in på en åsna. Vi längtar efter att bjuda hem och hämta tröst ur orden: ”Idag vill han dig gästa och sitt förbund befästa.” ”Saktmodig, mild och god, han ger de svaga mod

Om närhet längtar vi.  Det vill vi öppna våra hjärtan för.

Men kyrkorna är stängda liksom konsertlokaler och teatrar. Vi är solidariska och vill inte bidra till någon smittspridning. Ändå slår ödsligheten emot oss. Vemod. Sorg. Ibland tänker jag: Varför inte använda domkyrkoplatser, kyrktorg och kyrkogårdar för att sjunga och lyssna på musik tillsammans? Inte för att skapa folksamlingar, men kanske för att se varandra på håll.

Den digitala direktsändningen från Lunds domkyrka på domsöndagen höll hög klass. De tomma stolarna var nästan hela tiden i förgrunden. De talade liturgiskt om alla som inte var där, men som brukar vara där. Såg det också som ett sätt att visa att här hade man ställt om. Endast 8 levande människor hade tillåtelse att vara i kyrkan. Digitalt nådde man många många fler.

Men vemodet består. Något saknas i det digitala. Även om vi tacksamt kopplar upp oss saknas något. Fysiska mänskliga kroppar. Det känns som torrsim på land.

Vet att alla som organiserar i team hela hösten arbetat med en A en B och ofta en C plan beroende på vilka riktlinjer som kommer från regeringen. Ändå skulle jag vilja att kyrkan inte bara bjuder in till digitala sändningar utan finns ute.

Har just suttit i två dagars workshop med nordiska forskarkollegor om skapelseteologi.  Hälften av oss var med digitalt medan en mindre grupp fanns på ett hotell i Oslo. Rejäla avstånd mellan alla. Ett av samtalen berörde kroppars betydelse för rit och liturgi.

Niels Henrik Gregersen från Köpenhamns universitet berättade om hur hans församling på påskaden hade samlats och sjungit påskpsalmer på kyrkogården. En brassensemble spelade. 100 personer var där. Alla höll minst två meters avstånd från varandra. Men de kunde se varandra och sjunga tillsammans. En annan församling norr om Oslo hade flyttat ut altaret framför kyrkdörren. För att bygga en bro, istället för att stänga kyrkporten.

Precis när jag tänkt skriva om det här hörde jag Tankar för dagen med Carl Otto Werkelind om lösningar på olösliga problem, men där flexibilitet och fantasi inte fick plats. https://sverigesradio.se/avsnitt/1606138  

Tänker er några ur operakören på Operans balkong! Eller en skådespelare som läser dikter på Dramatens trappa.

Men klokt nog påminner Werkelid om dem som har det sämre. För kanske är det inte så synd om oss som vi ibland tror. Och både för dem som arbetar och dem som kommer för att söka tröst och delta i lovsången måste solidariteten vara allra viktigast.

Fader Misha Jaksic (Ortodox samordnare, Sveriges kristna råd) menar att vi alla sitter i samma båt. Vi sitter i Noaks ark.  Det är en fin bild som jag ofta tänker på när det gäller pandemin och klimatkrisen. Samtidigt är det de mest utsatta som drabbas först.

Sen fortsätter han så fint:

– I ortodoxa kyrkan, som är en mångfald av kyrkor, liksom katolska kyrkan, så står liturgin i centrum. Kyrkans huvudgudstjänst. Det innebär folkets gemensamma arbete för samhällets bästa.


– Det svenska demokratiska samhället är fantastiskt, vi är vana vid att gemenskapen tar ett ansvar för samhället. Nu kommer tiden då individen tar ett ansvar för samhället. Kyrkligt kan vi betona detta genom att säga: nu sker gudstjänsterna hemma. Då är varje människa ett mikrokosmos, men även också en ”mikroekklesia”, en minikyrka.


– Låt oss också hålla om, från distans. I synnerhet de människor som kanske befinner sig allra längst ifrån oss, samhällets mittpunkt.
– Pandemiseglatsen kommer att ta slut, vi kommer fira våra jular, chanukkor, eid:s, vi kommer träda ur den här farkosten.

Under tiden är vi alla en minikyrka. Och när vi kan går vi ut på kyrktorget och sjunger!