I en kulturessä skriver jag för Dagens Nyheter om en märklig allians mellan en kulturell höger med kristna förtecken och en övertro på marknadens välsignelse. Vi ser det hos evangelikala väljare i USA som står bakom den förre presidenten, men mänstret skymtar även i Sverige.

Fortfarande har publicerade artiklar i s.k. gammalmedia stort genom slag.  Nu blir min kulturessä den 4 mars extraläsning för studenter vid Lunds universitet. Många ifrågasättter New Public Management. Ändå uppstår inte någon politisk debatt. Jag undrar varför.

 

Nedan finns hela artikeln samt länk till DN:

Kulturdebatt

Kulturdebatt

”Den nyliberala epoken har skadat känslan av delaktighet i samhället”

PUBLICERAD 2021-03-04

Stormningen av Kapitolium har visat farorna med konspirationstänkande och ett splittrat samhälle. Vad kan vi göra för att motarbeta samma utveckling i Sverige? Göra upp med valfrihetens tvång och återerövra gemenskapen, skriver etikprofessorn Elisabeth Gerle.

Konspirationsteorier, liksom hat mot myndigheter och experter, mot vaccin, judar och muslimer frodas. Mot media och politiker. Varifrån kommer allt detta hat? Stormningen av Kapitolium har visat vad konspirationstänkande kan leda till. Marjorie Taylor Greene, anhängare av den högerextrema Qanon-rörelsen, är ny ledamot i Representanthuset. På Facebook har hon stött uppmaningar till mord på husets talman, Nancy Pelosi. Frågan om hur demokratin ska skydda sig mot dem som vill underminera den är därför brännande. Vad är viktigast, att fördöma eller försöka förstå och förklara?

I boken ”In the ruins of neoliberalism. The rise of anti-democratic politics in the west” (Columbia University Press, 2019) analyserar Wendy Brown, statsvetare vid Berkleyuniversitet i Kalifornien, antidemokratiska och auktoritära impulser. Naturligtvis finns ett antal orsaker, inte minst i USA, där rasism och krav på vit överhöghet ständigt blossar upp. Brown lyfter emellertid fram två krafter som hon menar bidrar till att underminera demokratin. Den ena handlar om ekonomi, den andra om kultur. Medan franska statsvetare länge har påpekat att den dominerande nyliberala ekonomin går ut på att förvandla medborgare till konsumenter, köpare på en marknad, hävdar Brown att detta undergrävande av ett gemensamt samhälle och en ansvarstagande stat får alibi av en kulturell/religiös höger.

Denna höger sår misstro mot gemensamma liberala institutioner där människor av olika etnicitet, religiös tillhörighet, kön och sexuell inriktning tillsammans överlägger och fattar beslut. I stället framhävs den traditionella familjen eller den religiösa gruppen i kontrast mot det gemensamma, som beskrivs som individualistiskt och omoraliskt. Om än svagt kan vi höra ekot av liknande tongångar i Sverige, locktoner för den som ser religiös tillhörighet som en global identitetsmarkör.

Det intressanta med Browns analys är att hon hävdar att kristen konservatism och rasism går hand i hand med en närmast libertariansk hållning till företagande. Hon beskriver den nykonservativa högern som en besynnerlig blandning mellan libertarianism, nationalism och ett fientligt sinnelag mot staten. Längtan efter ett auktoritärt styre framträder ofta draperad i moralisk självgodhet, i kombination med ett närmast triumfatoriskt omoraliskt och ociviliserat uppträdande, allt medan man rasar mot vetenskap och förnuft. Tillsammans underminerar de två krafterna ett gemensamt samhälle där motsättningar kan överbryggas genom att betona det människor har gemensamt.

Som bokens titel ”In the ruins of neoliberalism” antyder så menar Brown att den nyliberala ekonomiska politik som alltsedan Thatchers och Reagans regimer kommit att dominera västvärlden, ödelägger och raserar det sociala genom att lämna så många bakom sig och därmed bidra till en antidemokratisk politik. Människor känner sig svikna. Det är inte bara arbetare i bildistrikt, i kolgruvor och annan fossilindustri som förlorat jobben till människor på andra sidan jordklotet.
Samtidigt utgav sig president Trump för att försvara dem gentemot eliten i Washington, medan han berikade sig själv och sin familj. Staten drevs som ett företag där familjen intog styrelseposter i ett allt mer maffialiknande styre. Syndabockar var lätta att peka ut. Hatet riktades mot invandrare, muslimer och spansktalande, men också mot kvinnor. Hbtq-rörelsen stod inte högt i kurs. Vi ser det hos de vita evangelikala väljare som
stöttat expresidenten i vått och torrt. De tycks ha fördragsamhet med hans kvinnosyn för att han levererar när det gäller abortförbud och i sitt stöd för staten Israel, oavsett hur politiken ser ut i övrigt. Även svarta evangelikala väljare har dragits med i denna kristna höger. Svenska KD har närmat sig den betydligt. Liknande tendenser är tydliga över hela västvärlden, i vårt land främst representerade av SD.

Vad innebär då den ”nyliberalism”, som Brown hänvisar till? Är det inte ett begrepp som bara används av vänsterdebattörer som är emot globaliseringens fördelar? Joseph Stiglitz, ekonom vid Columbiauniversitetet, hävdar att det inte har något med liberalism och göra. Det handlar nämligen inte om frihet utan om tvång, även om denna ekonomiska politik ofta lanseras med tal om valfrihet.

En av nyliberalismens främsta ikoner är redan nämnda Margaret Thatcher. Hennes yttrande att det inte finns något samhälle, bara individer, angav riktningen. I Netflixserien ”The crown” skildras hur motbjudande drottning Elizabeth uppfattade denna politik, eftersom den ställde många människor på gatan. Enda alternativet när man förlorade jobbet var nämligen att bli sin egen entreprenör, något inte alla lyckades med. Wendy Brown lyfter fram genomgående drag inom global nyliberalism, bland annat den stora friheten för kapital att röra sig obehindrat, men även inhyrd arbetskraft i kombination med en demonisering av en stat med socialt ansvar och attacker mot strävan efter jämlikhet men hänvisning till ”frihet”.
Ideologin kräver privatisering av välfärd, utbildning och hälsovård. Kampanjer om att bli sin egen lyckas entreprenör lanseras i takt med att välfärden rustas ner. Individen förväntas alltmer ta över det som tidigare varit statens ansvar, som utbildning och vård. Regeringars uppgift blir enligt denna ideologi i stället att stötta marknader, något som skiljer nyliberalism från gammal välkänd liberal teori. Att bry sig om social rättvisa misstänkliggörs med uttryck som ”politisk korrekthet”. Strävan efter social jämlikhet, det som är en förutsättning för demokratisk politik, avfärdas med Thatchers uttryck ”avundsjukans politik”. Egoism hyllas.

 

Men vad har detta med Sverige att göra? En hel del. OECD påpekar att medelklassen blir mindre när de rika drar ifrån. Detta utmärker flera avancerade ekonomier men är särskilt tydligt i Sverige där klyftorna ökat drastiskt sedan 1980-talet. Även här finns ett antal regioner med hög arbetslöshet och långa avstånd till viktig social service. I känslan av övergivenhet har många vänt sig till SD. Det är lätt att förstå att många känner sig övergivna. Precis som många demokratiska väljare vände sig till Trump när de kände sig svikna så går många socialdemokrater till SD. De andra blir en tacksam syndabock.

Att motverka hatet är nödvändigt. Hat måste fördömas. Men det räcker inte. Lika lite som det räcker att svara ”Mer Gud” på alla frågor. Kristna över hela världen ber ”Ske din vilja” som ett rop, som en längtan efter Guds rike med fred och rättfärdighet. Jesus visar barmhärtighetens väg. Samtidigt upprördes han över kommersialismen i Guds namn. Därför måste frågan om vem som tolkar vad Gud vill ständigt ställas på nytt, ett tema som sysselsatt hermeneutiker och teologer i århundraden.

När muslimer stödjer våldsbejakande extremism förväntas alla muslimer ta avstånd. Absurt måhända, men kanske viktigt att påminna om eftersom samma krav inte hörs när kristna evangelikala väljare odlar hat och stöder såväl konspirationsteorier som våld mot politiker. Brown hävdar att demokratin undermineras av denna märkliga blandning av kulturell, religiös höger i kombination med den dominerade ideologin bakom nyliberal ekonomi med dess styrmekanismer i form av New public management. Så olikt de många samhällsbärande kristna som varit med om att bygga välfärd och demokrati i vårt land.
Det väcker ett antal frågor till samtiden. Vad innebär till exempel ”liberalism”, ett av nyckelorden i januariöverenskommelsen? Om nyliberalism är allt annat än liberal och frihetlig, utan som Joseph Stiglitz hävdar snarare kännetecknas av tvång, kanske det är dags att granska vad ordet liberalisering står för. Vilken sorts ekonomi främjas?

Både högern och vänstern var positiva till att införa New public management som styrform. Vänstern för att man tyckte att den gamla eliten fortfarande uppbar de viktiga tjänstemannaposterna och för att kunna ha koll på hur pengarna användes. Högern för att man ville ha mindre direkt statlig inblandning. Det som emellertid har blivit alltmer uppenbart är att NPM inte alls gjort offentliga tjänster mer kostnadseffektiva. Tvärtom. Medan förpappringen och den kontrollerande, administrerande klassen ökar och ytterligare sammanträden krävs för att få kommunikationen mellan olika nivåer att fungera, så har professionerna underminerats. Lärare, sjuksköterskor, läkare, jurister, poliser och ett antal andra professioner har sett sin autonomi urholkas. Tiden för rapporter och möten tas nämligen från undervisning och patienter. Och brist på tillit till professionerna kostar. Antalet administratörer har ökat mycket mer än personalen som utför arbetet med exempelvis undervisning och vård.

Det mullrar i professionsleden, som kräver att kompetens och omdöme återfår sin plats. Jonna Bornemark är en av flera forskare som ifrågasätter ett ensidigt fokus på det mätbara och kräver upprättelse för omdöme och personligt ansvar. Kanske än viktigare är att denna ekonomiska politik medför en avdemokratisering där medborgare förvandlas till konsumenter. Familjen eller klanen ersätter det breda samhället.

Från en skapelseteologisk horisont är olika religiösa gemenskaper en viktig del av demokratin, inte som alternativ och kontrast, utan för att tillsammans med alla människor av god vilja skapa ett rättfärdigt samhälle. Att återerövra sanning och delaktighet måste vi göra tillsammans.

TEXT

Elisabeth Gerle
Professor emerita i etik, Lunds universitet. Aktuell med boken ”Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte” (Themis).

 

https://www.dn.se/kultur/den-nyliberala-epoken-har-skadat-kanslan-av-delaktighet-i-samhallet/

https://www.dn.se/kultur/den-nyliberala-epoken-har-skadat-kanslan-av-delaktighet-i-samhallet/