Lagom till advent kommer Lilla Fredsboken. KG Hammar, ärkebiskop emeritus är huvudförfattare men delar utrymmet med Fredrika Gårdfeldt, Benjamin Ulbricht och sist, men inte minst, Lotta Fång. Kristina Strand Larsson är fotografen som bidrar med foton att meditera till.

Jag fick förtroendet att skriva den första recensionen. Se nedan:

https://www.sydostran.se/insandare/debatt-att-motas-med-nyfikenhet-och-respekt-122b6edc/

Debatt: Att mötas med nyfikenhet och respekt

Katedralen i Granada är grandios. Liksom det mindre gravkapellet med sarkofagerna med Ferdinand och Isabella.
Publicerad 29 november 2021
KG Hammar ångrar att han som ärkebiskpo inte tvingade sin kyrka till mer radikala beslut-
KG Hammar ångrar att han som ärkebiskpo inte tvingade sin kyrka till mer radikala beslut-

Foto: BERTIL ERICSON

Plötsligt känns det som imperiets byggnader. Trots den vackra Mariagestalten som inbjuder till högaltaret har jag svårt att finna spår av Jesus-rörelsen. Brukar känna så också i Peterskyrkan i Rom.

Kanske har jag smittats av KG Hammars Lilla Fredsbok. I bibelmeditationer tar han sin utgångspunkt i den imperiekritik som under flera år påverkat hans teologi. Nej, det handlar inte om 68-rörelsen som belackare brukar hävda. Snarare ett sätt att förstå evangeliernas berättelser i ett sammanhang präglade av det romerska imperiet.

Det Jesus gör och säger får därmed en annan och mer politisk innebörd. När han driver ut månglarna ur templet är det inte bara en kritik mot konsumismen i templet, som traditionella tolkningar. Eller, än värre, en kritik av hans judiska trosfränder. Nej, det är en upprorshandling som kritiserar all religion som legitimerar förtryck, en kritik mot dem som ”plundrade sitt folk genom att vara en medlöpare till det romerska imperiet” och låta sig ”köpas av denna med ekonomiska privilegier”.

KG skriver enkelt om svåra ting. Stilen är lätt, hållen i samtalston. Och syftet med Lilla Fredsboken är att uppmuntra grupper och församlingar att läsa tillsammans. Efter varje meditation följer några frågor att samtala kring. Tro är att vilja det Jesus såg som Guds vilja, att verka för fred och rättvisa för hela skapelsen, menar han. Tro blir därför alltid politisk.

Två av kapitlen är skrivna av Fredrika Gårdfeldt och Benjamin Ulbricht, präster i Stockholm och på Gotland. I slutkapitlet skriver Lotta Fång, präst, diakon och pedagog om hur hon hittade tillbaka efter en ökenvandring när hon blivit av med sitt jobb i Svenska kyrkan.

Vänner, kristna ur ett annat samfund och någon som knappast ser sig som kristen blev hennes stöd. Boken blir på så sätt en ekumeniskt öppen bok, både åt andra kyrkor och åt icke troende. Kristina Strand Larssons underbara bilder liksom Lottas slutpsalm fördjupar.

KG, ärkebiskop emeritus, ångrar att han inte tvingade sin kyrka till mer radikala beslut under de år han verkade som ärkebiskop, en ”personlig besvikelse att inte ha gjort skarpare vägval”. Det är lätt att göra uttalanden på internationella och nationell nivå, men sen händer inget.

Under flera år har han följt Kyrkornas världsråds arbete med rättvis fred, med syfte att komma bort från den traditionella hållningen att försvara det rättfärdiga kriget. Det handlar istället om att verka för en fred som genom rättvisa förebygger krig. Lilla fredsboken uppmuntrar lokala församlingar att engagera sig i detta. För det är där det måste hända, menar han.

Ronneby utropade sig en gång till fredens stad och varje vår lyser ordet fred ur rabatterna i Brunnsparken. Något annat är Ronneby blodbad. Ferdinand och Isabella tvingade judar och muslimer att omvända sig eller fly från Andalusien. Idag vet vi att bästa sättet att leva med mångfald är att mötas i nyfikenhet och respekt.

Elisabeth Gerle, forskare, författare och präst

Lago