Så kom min artikel i DN där jag lyfter fram hur viktiga tolkningarna är. Det finns mycket bra teologi och bibelforskning som öppnat för den generösa folkkyrka vi har idag.

https://www.dn.se/kultur/elisabeth-gerle-sa-blir-religionen-ett-vapen-i-ytterkantshogerns-hander/

Elisabeth Gerle: Så blir religionen ett vapen i ytterkantshögerns händer

Inför kyrkovalet i september är det värt att fundera på relationen mellan religion och politik, både i Sverige och utomlands. Elisabeth Gerle läser en ny bok om den yttersta högerns anspråk på att representera den sanna kristendomen mot islam.

En god vän berättar att hon gått med i Svenska kyrkan igen. Hon hade lämnat för länge sedan i protest mot motståndet mot kvinnor som präster. Nu såg hon en annan kyrka med respekt för alla människors värdighet. Hon ville vara med och bidra till ett varmare samhälle och rösta i kyrkovalet, sa hon, inte utan stolthet i rösten. Naturligtvis blev jag glad, även om jag bär med mig den evangeliska övertygelsen sedan reformationen att frälsning är möjlig även utanför kyrkan, ubi et quando visum est Deo, det vill säga kyrkan finns där det behagar Gud.

Att kyrkan står upp för hbtq-rättigheter och kvinnors fulla deltagande på alla nivåer har dock inte alltid varit självklart. Tvärtom. Lika lite som strävan efter ekonomisk rättvisa med respekt och barmhärtighet också gentemot främlingen. Inflytande från kyrkor över hela världen, inte minst de avkoloniserade länderna i syd, fick Svenska kyrkan att bry sig mer om global rättvisa. Kvinnors rättigheter var mer svårsmälta och tog längre tid.

Men inget av detta är längre oemotsagt. Det ifrågasätts av högljudda grupper som hävdar att kyrkan blivit politisk och sviker sitt uppdrag att värna själens frälsning. Som om det går att enkelt ställa kropp och själ mot varandra. Eller som om det vore opolitiskt att värna patriarkatet, där mannen ses som den givna överheten i familj, kyrka och samhälle.

Det avslöjar snarare att det överallt sker en kamp om tolkningarna av det religiösa och andliga. Kyrka och religion är inte oföränderliga storheter utan lever i samspel med sin tid och sin kultur.

Överallt sker en kamp om tolkningarna av det religiösa och andliga. Kyrka och religion är inte oföränderliga storheter utan lever i samspel med sin tid och sin kultur
Varken trostraditioner eller kulturer är statiska eller enhetliga. Ändå finns det i Sverige närmast en ryggmärgsreflex att se religion som något konservativt, nu senast i diskussionen om författaren Kristian Lundbergs så kallade högersväng i Svenska Dagbladet. Sandra Siskalo skrev i DN att det är ”tron som gjort honom konservativ”, men konstaterade sedan att det religiösa och andliga kan vara en kritik mot att politiken lämnat sakfrågor och ideologi. Som jag läste Kristian Lundbergs motsägelsefulla bekännelse så handlar den mer om kritik mot sekterism och besvikelse över vänsterns misslyckande att göra upp med den ”rovdjursdjungel” han ser i ”vulgär marknadsliberalism”.

Religion är mer än politik och etik. Det handlar om rymd för själen, för det som sträcker sig bortom. Mer släkt med konst och lyrik än med juridik och lag. Där ryms längtan efter rättfärdighet och upprättelse, något som återfinns inom både judendom, kristendom och islam. Men inom alla trostraditioner pågår en maktkamp. Länge legitimerades patriarkat och homofobi med hänvisningar till traditionen eller till lösryckta citat ur Bibeln eller Koranen. Lästa i sitt sammanhang kan de betyda något helt annat.

Det gäller också samtidens diskussioner. Tio år efter det avskyvärda terrordådet på Utøya ställs frågan på djupet: Vad var egentligen målet för attacken? De ungdomar som brutalt mördades stod för värderingar där feminism och respekt för olika människor oberoende av hudfärg och kultur stod i centrum. De störde den konspiratoriska berättelsen om Europas islamisering som ständigt berättas av högerns ideologer. Där blir högerns terrorister krigare för den ”goda” kristna civilisationen gentemot islam.

Kultur och religion har blivit slagträn i samtidens kulturkrig. Hannah M Strømmen och Ulrich Schmiedel granskar i boken ”The claim to christianity. Responding to the far right” (SCM Press 2020) den yttersta högerns anspråk på att representera den sanna kristendomen mot islam. För så ser upplägget ut, menar författarna.

Redan 1993 beskrev Samuel B Huntington i sin ”Civilisationernas kamp” världen som uppdelad i olika kulturer som står mot varandra. Artikeln i Foreign Affairs utvidgades till en bok som fick stort inflytande genom att hävda att västvärlden står mot islam, i en kamp mellan islam och kristendomen. Detta ”krig” framställs som en kamp om nationens själ, där islam påstås vinna mark. Enhetliga folk bör därför göra motstånd mot globalisering och pluralism.

Strømmen och Schmiedel hävdar att kristendomen i detta tankesystem kidnappats av den yttersta högern och tar sig an den teologiska uppgiften att undersöka vilken typ av kristendom som åberopas och vilken som förkastas. Utgångspunkten är att kristendom inte är entydig utan framträder på olika sätt, både som gästfri och som fientlig.

I stället för tävlan och kamp mot islam i en tid uppfylld av islamofobi menar de att samverkan kan leda till större förståelse av vad det innebär att vara kristen. Historikern Rita Chin visar hur begreppet ras från 1970-talet och framåt alltmer ersatts med kultur för att dra en gräns mellan europeiska och icke-europeiska kulturer (”The crisis of multiculturalism in Europe, 2017). Den gamla rasismen kombineras sålunda med en ny. I stället för ras talas om kultur. I kärnan återfinns religion, som enligt Huntington skiljer ett folk från andra och leder till antagonism. Religionen blir på så sätt essentialiserad och rasismen kamoufleras. Denna kulturellt kodade rasism med religion i centrum ersätter ett färgkodat språk, fokuserat på ras och mobiliseras för att essentialisera muslimer. Genom att skapa rädsla och beskriva islam som en odemokratisk kultur blir muslimer ett säkerhetshot.

Religionen blir på så sätt essentialiserad och rasismen kamoufleras
Hur kyrkorna förhåller sig till den terroristiska högerns verklighetsbeskrivning i Norge, till den populistiska högern i Tyskland och den hårda högern i England, belyses i boken genom dokument och uttalanden. Breiviks fiender var kulturmarxism, feminism och mångkulturalism. Den norska kyrkan, som varken kan beskrivas som höger eller vänster, nöjde sig inte efter Breiviks terrordåd 22 juli 2011 med att deklarera att Breiviks kristendom inte var kristen, utan presenterade en annan kristendom som fortsätter att utmanas av Jesus fiendekärlek, oavsett tro eller bakgrund. Den anglikanska kyrkan i England riskerar däremot i sitt motstånd mot polarisering att hamna i en position där gränsen dras mellan britter och de andra, i synnerhet muslimer. Men om kristendomen bara blir en fråga om tillhörighet, en identitetsmarkör som knyts till platsen eller till nationen, så riskerar kristendomens kärna att försvinna, menar författarna. Det blir kristendom mot islam, eller the west against the rest för att anspela på Stuart Halls uttryck.

I analysen av hur yttersta högern i Europa, denna ”international av nationalister” gått från nypaganism till att se kristendom som det naturliga för Europa återkommer mycket som är välbekant i samtida politisk debatt. Sekulariseringen får kristendomen att framstå som förenlig med demokrati. Det är rötterna till laicité, utropar Marine Le Pen. Familjepolitiken vill upprätta patriarkatet och den traditionella kärnfamiljen. Här finns dråpliga beskrivningar med uttryck som ”korstågskristendom” och ”kulturkristendom på steroider”. Gud beskrivs som en krigsherre som hjälper dig mot fienderna. Korset blir enande symbol för detta kristna Europa där majoritetskyrkor anklagas för att lägga sig i politik när de påminner om kärlek till grannar, fiender och budet att välkomna främlingen, men inte när de är emot aborter.

Majoritetskyrkor anklagas för att lägga sig i politik när de påminner om kärlek till grannar, fiender och budet att välkomna främlingen, men inte när de är emot aborter
Att förknippa religion främst med ”de andra” har en lång historia i Europa, där kristendom, och/eller det sekulära, ses som europeiskt. Den gamla rasismen kombineras då med kulturrasism och en tendens att beskriva både judar och muslimer som icke europeiska. Hannah M Strømmens och Ulrich Schmiedels bok blir därför en viktig teologisk utmaning för kyrkor i Europa att bjuda motstånd när kristendomens kärna ifrågasätts. Men redovisningen av kyrkornas svar visar att det inte är lätt. De öppna folkkyrkorna är alla angelägna om att inte utesluta någon människa på grund av åsikter. För många är det viktigt att känna tillhörighet, inte minst i en nyliberal global värld, där människor alltmer framställs som konsumenter, inte som medborgare. Men om kyrkorna strävar mer efter att konsolidera tillhörighet än att utmana och ta ställning för människors värdighet och för att rädda planeten så riskerar de att svika sitt uppdrag. Samtidigt är det just de breda kyrkorna i Europa som oftast är mest öppna för samverkan och dialog med muslimer och för att ta klimatkrisen på allvar.

Definitionerna av nya och gamla former av rasism skärper blicken för den vardagliga kulturrasismen. Kyrkors gensvar i teori och praktik är särskilt intressant. Dessvärre faller författarna ibland in i den retorik de kritiserar. ”Muslimer” tenderar att bli en enhetlig grupp av fattiga och utsatta, som kyrkan har ett särskilt ansvar att tala för och med utifrån befrielseteologins ”preferential option for the poor”.

’Muslimer’ tenderar att bli en enhetlig grupp av fattiga och utsatta, som kyrkan har ett särskilt ansvar att tala för och med
I verkligheten är gruppen muslimer inte enhetlig, varken i de muslimska länder där de utgör majoritet, eller som minoriteter i västvärlden. Liksom inom politik, medier och kyrka finns det patriarkala synsätt att bekämpa. Men så länge våra samhällen via politiska beslut förstärker uppdelningen mellan människor genom olika bostadsområden och skolor blir det allt svårare att skapa platser där människor möts och lär av varandra.

Nu ifrågasätter starka röster inom kyrkorna den girighetens kultur som bara ser till sitt eget. Niklas Orrenius rapporterade nyligen i DN att många frikyrkliga väljare lämnar KD för dess flyktingpolitik. Alf Svensson påminner om det okränkbara människovärdet och efterlyser en ny ton, med Abbé Pierres ord, ”en våg av godhet”. 82-åringen påpekar själv att det inte betyder aningslöshet, men en vilja att värna människor så som Pierre räddade judar undan nazisterna. När världen brinner behöver vi stå enade i stället för att slåss i sandlådan.