Stikkan Ljunggren funderar utifrån min bok i en helsida den 10 sept.
https://www.sydostran.se/ledare/ledare-sondagsskola-om-det-politiska-spraket-g/
Ledare: Söndagsskola om det politiska språket, ”G”
Det mest tydliga är nationalismens återkomst. Svenska politiker har sedan Sverigedemokraterna trädde in i riksdagen allt mer frekvent börjat tala om Sverige, svenska folket, ”vårt land” etc.
En viss förvirring uppstod dessutom när socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson pratade om sin patriotism.
Allt detta kommer som en rekyl på en lång tid av förändring i individualistisk riktning, liksom globaliseringen. ”Vårt Sverige”, föreställningen om en nationell ödesgemenskap, har varit hårt klämd mellan individualismen och globaliseringen.
Men nu kommer denna trend att modifieras en smula.
Vi skrev i en nätburen recension härförleden av Elisabeth Gerles bok ”Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati” (Korpen). Gerles utgångspunkt är att i det gamla Grekland fanns en beteckning på dem som ställde sig utanför samhällsgemenskapen. De benämndes som ”idiot”. De delade inte samhörigheten med andra, lämnade samtalet på torget och ägnade sig helt åt sina privata angelägenheter istället för att vara med och ta ansvar för samhällsgemenskapen.
Vad saken gäller i dag, menar Gerle, är att vi måste ta gemensamt ansvar för sådant som har att göra med klimathotet, den ekonomiska krisen och inte minst demokratins sönderfall.
Vad Gerle försöker göra är att kritiskt granska samhällsutvecklingen mot en social atomism, privatiseringsiver, ekonomism och annat som urlakat välfärdsstaten. Medborgarna har blivit kunder. Med den kris vi nu har att möta måste den demokratiska gemenskapen och sammanhållningen återupprättas.
Det är en fråga som många ställer just nu. Behovet av någon slags gravitationspunkt i tillvaron är uppenbart. Folk längtar efter framtidshopp, ett projekt för att dämpa ”kulturkriget” och skydda demokratin från alltför stark längtan efter en stark ledare (”vuxen i rummet”) som börjar peka med hela handen.
Människor har en beredskap att byta frihet mot trygghet.
Frågan är förstås vad detta gemensamma egentligen är för någonting. Är det Gud som avses egentligen i Gerles framställning? Kan mänskligheten räddas om vi först tror på det gemensamma, utan att nödvändigtvis nämna herrens namn, för att i nästa steg komma till insikt om det gudomliga?
I så fall vinner vi i steg 1 en möjlighet att få bukt med klimatet och upprätthålla välfärd och demokratin, för att i steg 2 bli frälsta och komma till himmelen. Men rätt mycket vore förstås vunnet bara vi klarar det första steget. Då kan det andra bli en slags bonus.
Att diskutera hur vi kombinerar en långtgående individualism med gemensamt samhällsansvar för allt, stort som smått, från att bekämpa nedskräpning, få resurser till vård skola omsorg och ytterst ställa om till en hållbar utveckling är förstås viktigt. Där gör Gerle med sin bok en viktig insats.
Det vi ser i dag är en generation som fått näst intill full frihet att göra vad de vill med sina liv.
Visst går det att hävda att just denna frigörelseprocess också har underminerat möjligheterna att skapa en gemensam färdriktning för hela mänskligheten. Folk har fått chansen att lämna tvångets strukturer och uppmuntrats söka sig en egen bana, fått frihet att inte vara kollektivansluten till något föreskriven grupp. Samhället har fragmentiserats. Eller tribaliserats. Folkhemmet har blivit egoinriktat.
*
Sverige är, på grund av vår höga industriella välfärdsnivå, världens mest individualistiska land. Men därmed riskerar vi också att underminera plattformen för vår frihet som ju är ett välutvecklat trygghetssystem sin kräver någon slags moralisk och finansiell sammanhållning.
Som jag tolkar Gerle tycker hon att det gått för långt. Hon ingår i den tidsanda som gärna vill se någon slags ny samhällsgemenskap. Baserad på vad? Jag tror Gerles svar är något som har att göra med kristendomens kärleksbudskap fast utan kyrkklockor och psalmsjungande.
Det skiljer sig inte så mycket från det andra kallar ”värdegrund” vilket är en popularisering av det som förr kallades för ”gudsfruktan”.
Vid ett senare tillfälle ska vi ta upp denna ”gemenskapstråd” en gång till, nämligen när det gäller Ernst Wigforss, som i en nyutkommen bok av Henrik Arnstad, ”Den förbannade optimisten”, lyfts fram som mer kristen än marxist, och hans insatser för att bygga den svenska välfärdsstaten ses som ett sätt att, egentligen, göra gud glad …
Läs mer:
Reflektion: Hur gör vi med idioterna?
Sen blev jag ombedd att skriva en replik. Den kom in följande söndag:
Insändare: Om att inte vara idioter
Plötsligt ropar maken från terrassen och undrar om jag läst ledarsidan. Där ställer Stikkan Ljunggren, politisk chefredaktör, viktiga frågor om vilken sorts samhälle vi vill ha utifrån boken ”Vi är inte idioter”.
Jonna Bornemark skriver på bokens baksida att just detta är syftet med boken. ”Vi behöver ett samtal om hur vi lever och vad som är viktigt. För att våra ekosystem ska hålla. För att vi själva ska hålla.”
Därför är jag glad över att bli inbjuden att ge en replik. Eftersom jag är präst tror Stikkan att jag är ute efter en gudsstat. Knappast! Alla kristna brukar säga att de vill att Gud ska bestämma. Frågan är vem som avgör vad Gud vill.
Det är här jag tror på det demokratiska samtalet, både i kyrka, familj och samhälle. Där är individen självklart centrum. Individualismen har inte gått för långt. Den är nödvändig. Alla mänskliga rättigheter utgår från att det är individen som behöver skyddas, från övergrepp från staten, från religiösa auktoriteter och annat förtryck. Idag går många av Svenska kyrkans företrädare i Pridetågen.
Tack vare framsynta teologer och intensiva debatter kan kvinnor vigas till präster. Men så har det inte alltid varit. Och än är vi inte framme. Men det är för att individer kommit samman och krävt att bli synliga och hörda som allt detta har kunnat hända. Det är därför det är förrädiskt att utmåla friheten som enbart individualistisk.
Idag har vi lurats tro att den nyliberala ekonomi som styr våra samhällen, kommuner, regioner och stat, ger oss frihet. Verkligheten visar något annat. Nyliberalismen är nämligen varken frihetlig eller liberal. Tvärtom hävdar Joseph Stiglitz, chefsekonom, och tidgare vice chef för Världsbanken, och som fått Nobels ekonomipris. Nyliberalismen är motsatsen till liberalism, menar han. Den vill inte alls vill skydda individer och deras frihet.
Det som nyliberalismen vill skydda är pengarna. Marknader. Därför förväntas vi uppträda som kunder, inte som medborgare. Detta tvingar fram regleringar och upphandlingar som fördyrar i det offentliga. När regionerna skriker efter fler barnmorskor, undersköterskor, lärare och läkare, anställs i stället administratörer.
Forskare som tittat på detta visar hur merparten av alla nyanställda, ofta sex av tio, eller mer, är byråkrater. De kräver ständigt nya rapporter. För när marknaden tar över inom offentlig sektor krävs granskning och kontroll.
Det tar tid från undervisning och vård av sjuka. Alla stönar under förpappringen. De som tjänar på det är ständigt nya chefer och direktörer. Under de senaste decennierna har det skett en stadig resursöverföring från dem som har minst i plånboken till dem som redan har mycket. Ägande ger förmögenheter, inte arbete.
Kulturinstitutioner betalar enorma hyror till exempelvis Akademiska Hus, trots att det är statligt ägt. Nationalmuseums hus ägs och förvaltas av Statens Fastighetsverk. Ändå riskerar muséet att få slå igen när hyran nu blivit orimlig. Även statligt ägda företag måste nämligen gå med vinst.
Medborgarna betalar. Det gäller elleverantörer, SJ och posten. Har då servicen blivit bättre? Tyvärr är det en retorisk fråga. Vi känner alla till strulet och skenande kostnader. När allmännyttan, det vi gemensamt betalat för, säljs ut får vi oligarker även i vårt land.
Fredrik Gerttens film Breaking Social visar hur det går till att rigga systemen. Var finns de politiker som vågar tala om detta?
När jag skriver om det delade livet handlar det om att se att vi alla lever av jorden och dess tillgångar. Som skapade varelser är vi beroende av varandra. Det är ett teologiskt synsätt som betonar att vi hör samman och därför värnar människor och djur, mångfald och olikhet.
”När jag skriver om det delade livet handlar det om att se att vi alla lever av jorden och dess tillgångar. Som skapade varelser är vi beroende av varandra. Det är ett teologiskt synsätt som betonar att vi hör samman och därför värnar människor och djur, mångfald och olikhet.”
Elisabeth Gerle
Skogar, hav och mark behöver omsorg, skydd och samverkan. Då kan de bli en hjälp mot klimathotet. Men en ekonomi som delar upp oss efter vinnare och förlorare får oss att blunda för detta ömsesidiga beroende och inbillar oss att framgång beror på våra egna meriter.
Här blir jag inspirerad av hur Jesus gör barnet till förebild och hur de hebreiska profeterna lyfter fram gästfrihet mot främlingen.
Våra olika berättelser och visioner behöver mötas i det demokratiska samtalet. Därför är jag glad över att bli inbjuden till en replik.
Östersjöns vatten angår oss alla. Vi njuter av dess skönhet och svalka, men upprörs av alla utsläpp som motiverats av marknaders krav. Men en demokrati är en vision för befrielse, inte för tvång. Också för jord och hav! Därför kan vi inte bara se oss som brukare och kunder på en global marknad. Vi behöver delta i samtalet och i besluten.
Vår jord, skogar och hav ropar på oss att bry oss. Visa omsorg och respekt. Att inte låta oss luras att bli idioter där var och en kan sitta på sin egen kobbe och se jorden brinna.
Elisabeth Gerle, präst och författare, senast verksam som professor vid Lunds universitet. Aktuell med boken ”Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrat” (Korpens förlag).
